1993. Ni kan historien. Staten Island sparkade liv i hiphopen med skräckfilmsvibbar och kung-fu-samplingar. Det dröjde inte länge förrän alla visste precis vad ”cream” egentligen betyder och kunde allt om vattentekniker.

Förutom att Staten Island dropkickade skiten ur världens hiphopskallar och satte sista spiken i hiphopens guldålder blev resten av hiphop-scenen så jävla paff att det dröjde ända till dess att Timbaland svängde ihop Pony åt Ginuwine innan någon gjorde något riktigt nyskapande igen.

Arvet efter Wu-Tang Clan lever i allra högsta grad även idag, särskilt kollektivets två musikaliska ben. Dels de schizofrensnåriga och mörka vansinnesljudlandskapen som varit en av de främsta inspirationskällorna för en stor del av den alternativa hiphopen. Dels de solskensfunkiga och publikfriande, samplade soulstråkarna och soulsmurfrösterna som Jay-Z byggt hela sin karriär på. Lyssna bara på Beyoncés Crazy in Love.

Är man på hyggligt humör kan man konstatera att kollektivmedlemmarna hållit fast vid den vinnande formeln på sina soloäventyr (och för den delen Wu-Tangs album). Vill man vara elak kan man konstatera att Wu-Tang-killarna dropkickade kreativiteten ur sig själva med Enter the Wu-Tang (36 Chambers) och att de sedan den dagen bara försökt upprepa det albumet igen och igen.

När nu en av klanens senare tillkomna medlemmar ger ut sin tredje fullängdare håller självklart även han fast vid klanens inslagna spår. Att Cappadonna inte ens var klanmedlem när Enter the Wu-Tang (36 Chambers) körde över världen spelar förstås ingen roll. Det funkade då, det funkar säkert nu.

Om det funkar eller inte beror förstås på vilket Wu-Tang man gillar. Om man är övertygad om att I’ll Be There for You/You’re All I Need to Get By är en av de bästa hiphoplåtar som någonsin spelats in är även The Struggle värd att låna sitt öra till. För precis som många andra Wu-medlemmar senaste åren är det det soulsmurfsamplande benet som albumet vilar på. Jay-Z:s osannolika framgångar med förädlingen av det receptet har givetvis ingenting med saken att göra.

The Struggle är faktiskt en förvånansvärt pigg Wu-skiva. Lite som Inspectah Decks album från tidigare i år. Vill man leta Wu-attribut är det bara att börja bocka av. Innan du hunnit särskilt många låtar har du nära nog hunnit få två hela rader i ditt Wu-bingo. Däremot får du faktiskt leta länge om du vill ha lite mer kung-fu i ditt liv.

För där har vi skillnaden mot de klassiska Wu-produktionerna. De klassiska ingredienserna, där en stråkorgie frontalkrockar med Falling Down, saknas. Även om jag är en sucker för snygga stråkar i hiphop (DJ Premier!) måste det till mer än bara snygga stråkar och ett lojt jeepgung som inte bpm:ar iväg särskilt långt så länge som The Struggle snurrar i stereon. Och RZA-produktioner är inte att tänka på.

Men visst. Det finns stunder. Som i den obligatoriska hyllningen till mamma, sådär riktigt supersliskig som bara riktigt hårda rapkillar kan komma undan med. Och latinosvängiga Do It – Push med sitt bröliga flyglarm. Och så förstås östkusthårda Get Away from the Door med Inspectah som gäst. Men överlag är de hårdare låtarna lite väl, ja, osvängiga.

Och helt otippat dyker C.R.E.A.M. upp en gång till. Fast C.R.E.A.M. körd genom ett Killah Priest-filter, typ: ”God rules everything around us / goons get the money / killa killa hill, y’all”.

Vill du ha Cappadonna? Ja, det är inte omöjligt. Kan du inte få nog av klanens stråksida, men tycker att Jay-Z är lite för poppig, finns det sämre köp än The Struggle.

Men för den som är ny i Wu-gemet finns det rätt mycket annat att upptäcka dessförinnan.