Jag tycker att hiphopåret 2003 varit rätt så blekt. Det mesta har handlat om stampa stampa stampa på samma fläck. Ramarna har inte flyttats nämnvärt. Ingen har rubbat cirklarna. Ett år i stiltjens tecken.

Med det sagt så har det ändå kommit en del bra om än inte omvälvande skivor. Jag har hittat två i de 36 kamrarna på Wu Island som lockat till upprepade lyssningar. Tidigare i år var det Inspectah Deck som smällde till med finfina ”The Movement” och nu är det mästerkocken själv som äntligen gör solodebut på riktigt. Med den äran dessutom.

Äran?

Ni har väl läst slentriandissningarna redan och kanske låtit bli att lyssna här. Synd. Och bra. För nu har ni den goda kakan kvar.

RZA låter mer tillfreds än någonsin. Han vidareutvecklar och förfinar. Soulen är souligare, knastret knastrigare och smutsen smutsigare. Kanske överraskar och smäller han inte lika hårt som tidigare. Det här är mer av veteran än ung och hungrig. Fast inte på ett övergött och utspelat vis.

Öppningen på ”We Pop” har jag gått runt med i skallen dagar i sträck. Sättet han levererar de tre orden ”double barrel shotgun” på är ren och skär magi. Fast det kan bli lite tjatigt att upprepa bara dem för sig själv mer eller mindre oavbrutet.

Men det finns fler minnesvärda låtar. Som ”Grits” med sin solbluesiga gitarrslinga. Som sida-till-sida-gungiga ”Fast Cars”, en tvättäkta Wu-banger. Som omåttligt juvenila, men samtidigt helt oemotståndliga ”Drink, Smoke and Fcuk”. För att nämna några.

Jag skulle kunna invända att skivan är ett par tre låtar för lång. Att några av dem känns som rester från någon Bobby Digital-session (men eftersom de spåren är bättre än de flesta på Bobby-skivorna faller argumentet snabbt).

Det här är en riktigt bra skiva för vänner av Wu. Kanske övertygar det inte särskilt många nya, men vi andra får mer än vi väntade oss. Så än är det för tidigt att dödförklara klanen. Trots att de inte är lika omvälvande överväldigande längre.