Det här med bolagssamlingar kan väl diskuteras. Betala för reklam liksom. Samtidigt är det ett rätt skönt sätt att lära känna små etiketter som kanske inte når ut i radio eller TV. Små bolag som ofta har en konsekvent linje. Men ändå ett litet moraliskt problem. Fast mest för bolagen själva tror jag. Så här […][...]

Jag antar att Royce Da 5'9″ har ganska lite med den här utgåvan att göra egentligen. Titeln säger väl egentligen allt. Det är disslåtar och ratat material. Skräp och skrot. Bortglömt och förträngt. Allt omvartannat. Den som jobbar riktigt hårt kan kanske skrapa ihop låtar till en hygglig EP av de här 37 spåren. Jobbigt […][...]

Skvallret om Mark Ronson är nästan tillräckligt roligt att skriva om. Han är britt från början, flyttade när han var åtta år med sin mamma till New York och styvfadern Mick Jones från Foreigner. Mark är därför uppväxt vid Central Park West i ett femvåningshus som finansierades av intäkterna från dängan ”I Want to Know […][...]

När det kommer till kritan handlar det egentligen om två saker. Rätt plats. Och rätt tidpunkt. När ”Baduizm” kom 1997 levde jag på den skivan. Jag hade säkert kunnat överleva en vecka utan både bröd och vatten om jag bara fått lyssna på Erykah Badus honungssöta stämma. Jag lever fortfarande på den skivan. Trots detta […][...]

Ny volym i samlingsserien som går under namnet ”Under the Influence”. Kurator denna gång: Ian Brown (ex Stone Roses). Den kommer snabbt på den omskrivna föregångaren (som sattes samman av popkonnässören Morrissey och fick lika mycket uppskattning för sitt genomarbetade texthäfte som själva musiken). Om Ian Brown skrivit lika kärleksfullt om musiken som Morrissey gjorde […][...]

Jag är gammal. Jag är gammal och grinig. Jag är gammal och grinig och förstår inte. Artonåringen Dizzee Rascal är ett av årets mest uppmärksammade debutantnamn. Så uppmärksammad att han lyckades knipa årets Mercury Music Prize-utmärkelse för bästa brittiska album för några veckor sedan. Till på köpet den förste rapparen som kammat hem priset. En […][...]

Ola och jag hamnade i en språklig diskussion i samband med min recension av Rigmor Gustafsson. Jag hade omnämnt Big Gipp som gamle Goodie Mobaren. Ola tyckte att det antydde före detta. Jag menade att det var precis vad jag menade. Att det aldrig mer kommer någon skiva med Goodie Mob. - Det gör det […][...]

Musik handlar i stor utsträckning om dynamik. Jag vågar till och med påstå att det gäller hiphop i synnerhet (även om skäggrocksfantasterna kanske inte håller med). Duon En snubbe som heter Bengt bjuder på en för genren oväntad dynamik. Tevski och Beki växelrappar i så gott som alla låtar (Tevskis gamle sparringpartner Fredda Fredd har […][...]

I got bullets in the clip I got a lyric I can spit I give the bitches good dick Vi hinner till spår två innan det är dags. Guns’n'babes. Som så många gånger förr, på fler hiphopskivor än någon orkar hålla koll på. Vi har hört textrader som de här levererade om och om igen. […][...]

Det var så klart en skitdålig idé att lägga CDOASS ”The Box” först på den här andra utgåvan i serien ”Svensk populärmusik”. En låt som är så mycket bättre än nära nog alla de resterande låtarna att jag nästan är beredd att rekommendera CDOASS-sjuan istället. Men nu kostar den här välmatade samlingen bara en spottstyver […][...]