På the Peepshows album ”Mondo Deluxe” finns några återkommande inslag på mina bland-CD:s komponerande för fest eller bilkörning. ”Thy Will (Not Mine)” och ”City of the Damned” är två odödliga rocklåtar. På gränsen till odödlig är också bandets spelning på förra årets Hultsfredsfestival. Mitt i den iskalla natten mellan fredag och lördag gjorde the Peepshows […][...]

Tyska Century är inte på långa vägar lika kända som Paradise Lost. Banden släpper sina nya album nästan samtidigt och har också turnerat ihop. Uppmärksamheten kommer troligen gå till de sistnämnda. Egentligen borde Century inte vara något att hetsa upp sig över. Tyskar som spelar en blandning av hårdrock, goth och synth av bästa åttiotalsmärke. […][...]

Det är näst intill omöjligt att inte kategorisera in Mustasch från Göteborg i stonerfacket. På deras riffest erbjuds mjukluddig, tung metal med en ljudbild som snuddar vid den ökengudarna Kyuss och Chris Goss brukade, och brukar få till. Samtidigt tror jag mig höra att band som Alice In Chains, Corrosion of Conformity, Soundgarden och Tool […][...]

Det finns få, om ens någon skiva som på ett så fantastiskt sätt sammanfattar en hel värld i kampen mellan det goda och det onda som ”Holy Diver” med Dio. Börja bara med skivomslaget! Kan det bli bättre!? Jag tillhör en generation som anser (eller åtminstone ansåg) att ett skivomslag är väldigt viktigt. Den ska […][...]

Donna A, Donna C, Donna F och Donna R är tillbaka med ännu en charmig attack av frän attityd och koola gitarrer. Att ännu en gång dra upp parallellerna med Ramones och Runaways känns nästan påfrestande. Visst finns de där, likheterna. Visst doftar delar av musiken av nämnda kvartetter, men The Donnas rötter ligger lika […][...]

Det första som hände när jag stoppade Wolf i cd-spelaren var att jag trodde jag skulle dö. Jag har nämligen blivit itutad att strax innan man dör passerar en liv i revy. Och det var precis det som hände, hela min uppväxt blixtrade förbi. Tacka fan för att jag blev rädd! När jag ett par […][...]

Uncle Kracker är syntesen av det mesta som kan kallas för amerikansk medelklasskultur som vill vara white trash och i viss mån lyckas. Kracker har jobbat som scratchmästare åt den ursprungliga amerikansk vita hiphopkungen Kid Rock så länge att vi här i Sverige har svårt att förstå det. Kid Rock är inget nytt fenomen även […][...]

Det är svårt att inte gilla Motörhead. Men det är inte lika självklart att man vill lyssna på Motörhead. För några år sedan köpte jag en samlingsskiva som har alla godbitarna; ”Ace of spades”, ”Killed by death” och ”Orgasmatron”. Den sätter jag på ibland när jag vill bli på gott humör, samtidigt som jag vill […][...]

Norska Gluecifer spelar stökig hård rock n roll i ungefär samma skola som tex svenska The Hellacopters. Grunden i den tidig hårdrocken (Kiss) och Detroit-rocken (MC5) är tydlig, även om helheten är anpassad till samtiden. ”Tender is the Savage” är mitt första riktiga möte med dessa norrmän, trots att de släppt ett par fullängdare och […][...]

Att höra på AC/DC är i deras bästa stunder som en utrensning av vuxna bekymrade tankar. Att låta kroppen styra tanken som omväxling. För kroppen lyssnar på den här musiken. Jag kan bevisa detta genom något som hände mig häromdagen. Jag stod i kön i en skivbutik och ”Stiff Upper lip” var på ganska högt […][...]