Att höra på AC/DC är i deras bästa stunder som en utrensning av vuxna bekymrade tankar. Att låta kroppen styra tanken som omväxling. För kroppen lyssnar på den här musiken. Jag kan bevisa detta genom något som hände mig häromdagen.

Jag stod i kön i en skivbutik och ”Stiff Upper lip” var på ganska högt som sig bör. Jag var någon helt annanstans i tankarna, förmodligen på mitt utarmade bankkonto. Ett ungt par passerade mig och jag la märke till att de studerade mig ganska ingående uppifrån och ner. Jag följde deras blickar neråt och upptäckte min egen känga, vinklad uppåt från golvet, vickande i takt till musiken. Och istället för att skamset ställa ner den busiga känslosamma kroppsdelen, följde mungiporna med på hysset och den analyserande hjärnan, som var sist att upptäcka händelsen, tänkte: ”det är därför AC/DC är så bra.”

Om man söker intellektuella utmaningar och mentala berg & dalbanor är inte AC/DC rätt musik. Lyckligtvis är jag en person som helst upplever musik utan att behöva tänka så mycket, så min kropp bestämmer ganska mycket vad jag riktigt hör på. Ett tjockt gitarriff, smälltrummor, hesa hårdkokta klyschor och solon som väcker döda gör mig på gott humör. Det går oftast lika bra att lyssna intensivt och försöka hoppa lika mycket i otakt som Angus, som att ha musiken i bakgrunden till en allmän stämningshöjare.

Den här skivan är helt okomplicerad att lyssna på. Den är organisk från rot till topp och full av den enklast uppbyggda rock som finns. AC/DC använder gång på gång grundsatsen i rocklego; gitarr, gitarr, bas, trummor och hes sång. Supersimpla bluesackord som har använts trehundra miljoner gånger förut. Men de låter viktiga och originella. Charm. Singeln ”Stiff Upper Lip” har jag spelat så mycket att den redan känns som en gammal klassiker. Och det kommer den att bli. Det finns några få låtar som passerar ganska obemärkt förbi, men några andra är också blivande klassiker. Till exempel ”House of Jazz”, ”Can't Stand Still”, ”Meltdown” och ”Safe in New York City”. Bland andra. Jag kan inte riktigt välja ut favoriterna än.

De är äckligt tajta, som man kan vänta sig efter nästan 30 år som grupp. Men det låter aldrig uttråkat, snarare busigt och pilskt. Fullständigt avslappnat utan att vara trött. Hur går det till? Det enkla är det svåra. Jo, visst är det så. Och hur får de lust att fortsätta göra det? Det måste vara Angus. Hans lilla djävul smittar av sig.