Att Thin Lizzy, Kiss och Whitesnake hade sina respektive storhetstider under 1970-talet håller nog medlemmarna i The Peepshows med mig om. Bandet har på sina tidigare skivor larmat på i både punk- och hårdrockland. Den här gången har de lugnat ned sig en aning, men låter jämnare och svängigare än någonsin. ”Refuge for Degenerates” tog […][...]

The Datsuns har redan lyckats nå framsidan av NME. De har med andra ord redan hunnit lyftas till skyarna och hyllats som rockens räddare och allt det där som följer med förstasidesstatusen. Jag läser hur de funnit inspiration hos band som Alice Cooper, Guns 'n' Roses, Deep Purple mk III och Cheap Trick. Jag tänker […][...]

Den andra editionen av den här skivan kom några månader efter att originalversionen dragits in. (Jag recenserade förra versionen den 19 augusti 2001 och om du vill veta mer om gruppen och skivan kan du klicka på länken intill och komma tillbaka hit sedan.) The Neptunes är ett flitigt anlitat producentteam i USA för tillfället […][...]

Om du minns min recension av Gluecifers förra skiva kommer du kanske ihåg att jag inte var direkt lyrisk. Att jag ogillade den var ganska tydligt. Att det främsta problemet var sångaren Biff Malibus röst framgick med största säkerhet. Jag var säker på att mitt förhållande med Gluecifer tog slut där. För ett par veckor […][...]

Första gången jag hörde Iron Maiden var på lekplatsen under en rast. Skolans hårdaste kille gick omkring med en sådan där liten monobandspelare i handtag och ut ur den lilla högtalaren strömmade musik. Ett konstigt gitarriff som lät lite som Oh When the Saints. Jag talar naturligtvis om det inledande riffet till The Number of […][...]

Hårt rockande Wolf från Örebro fortsätter köra på med sin NWOBHM-inspirerade musik på denna uppföljare till uppmärksammade debuten som kom för två år sedan. Hårdrock som låter som engelsk hårdrock från tidigt åttiotal. Iron Maiden är ett band som nästan alltid figurerar i recensioner av Wolf. Judas Priest ett annat. Och visst är det så […][...]

I groovets tjänst med riffet i centrum. Så beskriver man lättast ”Above All”, Mustasch uppföljare till förra årets överraskning ”True Sound of the New West”. Bandet svettas från låt ett och jag häpnar över göteborgarnas förfinade känsla för klassisk hårdrock. Inledande ”Down In Black” är bara ett exempel som kan komma att bli beviset på […][...]

1977 bildade David Coverdale ett av världens bästa bluesrock/hårdrockband, Whitesnake. Bandet bestod av ett antal gudabenådade musiker, fyllda av känsla och rock. Den klassiska sättningen bestod förutom Coverdale av; Jon Lord hammond och andra orglar, Ian Paice trummor, Neil Murray, bas, Bernie Marsden gitarr och Mickey Moody, gitarr. Denna sättning finns bland annat förevigad på […][...]

Det sa speakerrösten i den tyska reklamen för nån metalsamling som alltid rullade i pauserna i MTVs Headbangers Ball. Naturligtvis var det ”Ace of Spades” som var med. Så är det alltid. Och så ska det vara. Låten är en evergreen. Något annat som jag fortfarande tänker på när jag fnissar åt minnet, är hur […][...]

Det har blivit dags att återuppväcka en gammal klassiker. En skiva som hånades av en hel generation hårdrocksfans, som snabbt förpassades till konceptalbumens mörka hålor och som anses vara så pinsamt att det inte ens plockas fram på förfester som underhållning. Det är dags att gå igenom, avnjuta och hylla ”Music from the Elder” – […][...]