Det första som hände när jag stoppade Wolf i cd-spelaren var att jag trodde jag skulle dö. Jag har nämligen blivit itutad att strax innan man dör passerar en liv i revy. Och det var precis det som hände, hela min uppväxt blixtrade förbi. Tacka fan för att jag blev rädd! När jag ett par sekunder senare insåg att jag inte dött blev jag naturligtvis glad, kanske även lite generad, men samtidigt förbryllad. Får ett band från Örebro verkligen låta så här mycket Storbritannien 1983? och dessutom ha mage att slänga med en hel dos tyskt från ungefär samma år och följande tre eller fyra?

Om Wolf hade spelat sån där läskig ny powermetal som de flesta nostalgiker ägnar sig åt hade jag nog med avsmak avlägsnat den runda djävulstingesten från min spelare illa kvickt. Men nu är det inte så. Wolf nästan tangerar de stora heavy metal mästarna vid flertalet tillfällen och mitt leeende kan väl närmast beskrivas som bibelförsäljarens; från öra till öra. Skillnaden är bara att mitt är äkta.

Till den som är för ung för att ha varit med den första svängen måste jag naturligtvis rekommendera det gamla gardet. Men till de, som liksom jag själv, nästan glömt vad det hela handlade om, rekommenderar jag en lyssning på Wolfs debutalster. Jag garanterar att jag inte varit så här genuint glad och löjligt förtjust av musik på länge. Visst, jag lyssnade på Iron Maidens ”Iron Maiden” på originalkassett i bilen för ett par helger sedan, men det är en annan historia…