Det finns få, om ens någon skiva som på ett så fantastiskt sätt sammanfattar en hel värld i kampen mellan det goda och det onda som ”Holy Diver” med Dio. Börja bara med skivomslaget! Kan det bli bättre!?

Jag tillhör en generation som anser (eller åtminstone ansåg) att ett skivomslag är väldigt viktigt. Den ska vid en första anblick genast tala om för dig vad det handlar om, och det kriteriet uppfyller den absolut. När jag först fick denna skiva i mina händer var jag knappa femton år. Jag och en kompis lyssnade i smyg på detta fantastiska album som vi ansåg vara nåt av det bästa och häftigaste vi någonsin hört. I början var det som sagt i smyg för det hör till historien att jag var synthare på den tiden, alltså på den tiden då det stora valet i livet var att välja mellan synth och heavy, och det fick bli synth.

Med Dio öppnades dock en helt ny värld för mig och efter ett tag gick det inte att smyga längre. Håret förblev oklippt i tio år och de trånga jeansen åkte på. Howard Jones-skivorna las åt sidan för att bereda plats åt storheter som Dio, Black Sabbath, Rainbow etc, etc, och jag drogs allt djupare ner i riddarrockens värld, (eller träsk om man så vill).

Nåja, åter till ”Holy Diver”. Att kalla detta album för gruppens debut är i och för sig sant, men med tanke på medlemmarnas bakgrund en gnutta fånigt. När Ronnie James Dio bildade gruppen Dio i Oktober -82 hade han hunnit vara med i ett otal band, från första bandet Las Vegas Kings (som bildades 1957! och där han själv spelade bas), till storheter som Rainbow och Black Sabbath. Så vad vi har att göra med här, kära läsare, är ingen dagslända, utan en sällsynt begåvad artist som lever för sin musik och nådde kulmen på sin karriär med detta mästerverk kallat ”Holy Diver”.

Öppningsspåret ”Stand Up and Shout” var även öppningslåt då Dio var på besök i KB-hallen i Köpenhamn -87 och sällan har en låt känts bättre som intro. Det svintajta, på gränsen till robotlika gitarr-riffet tillsammans med uppmaningen att, just det, ”Stand Up and Shout” markerar genast var skåpet ska stå. Man lämnas inte oberörd!

Titelspåret ”Holy Diver” har väl knappast kunnat undgå någon normal musikälskare vid det här laget. Vare sig man gillar låten eller ej kan man inte låta bli att fascineras av den lille sångaren med den stora rösten. Med ett typiskt heavyintro à la vargylande drar den igång som ett något stumt ångande lok och fortsätter så genom hela låten. Låter trist, men samspelet mellan det torra pukljudet och Vivian Campbells övertoner kan få den segaste mumie att resa sig. Vem behöver Viagra!

När trean ”Gipsy” kommer är man redan i extas, och i det tillståndet lär man förbli ett tag till. Här visar Dio verkligen att han är bäst i genren; dubbelpedaler i massor, övertoner till höger och vänster, grymmesolo och härliga skrik. Många är de som sjungit om ”Gipsies”, men det finns bara en som klarat det med hedern i behåll. ”She cracked my brain with a magic pain”. Ja, vad säger man…

I ”Caught in the Middle” sänks man tyvärr ner lite från stratosfären, delvis på grund av den något odynamiska låten, men framförallt p.g.a. att det vid det här laget är omöjligt att bibehålla standarden i låtmaterialet. Inget att oroa sig för! Ronnie James Dios sånginsats är i alla fall som alltid oklanderlig.

Sista låten på A-sidan (ni förstår väl att det bara är vinyl som gäller!!!) ”Don't Talk to Strangers” är i sig ett lexikon över epokens hårdrock. Med ett underbart intro i den sanna traditionella andan använder man sig av en tolvsträngad gura som i soft tempo ackompanjerar den underbart sjungande Dio. Med avslutningsorden ”Don't dream of women – cause they'll only bring you down!” går man sedan loss på allvar för att vid exakt rätt ögonblick 3 min senare ta ner hela kalaset igen och återigen kötta loss! Dynamik! Det blir inte mycket bättre än såhär!!!

B-sidans första spår ”Straight to the heart” inleds med ett underbart trumfill (Mattias, lär!) och övergår sedan till ett mer eller mindre monotont marschgung som håller i sig låten igenom. Detta kan vid en första lyssning te sig en aning segt men sen förstår man. Power!

”Invisible” börjar som en regelrätt balad men just som man börjat förlika sig med tanken slungas man in i vad som skulle kunna vara en helt vanlig hederlig rock&rollåt om inte Vinnie Appice gått loss så saftigt på sina 17 hängpukor hela tiden. Respekt! Här överträffar Dio sig själv i textsammanhang då han sjunger om tonåringars identitessökande och samtidigt visar att det finns en värld bortom fantasyn; ”He was just eighteen and inbetween, a lady and a man, his daddy's girl and mummy's world, that was when he ran”.

I följande ”Rainbow in the Dark” får vi för första gången på allvar bekanta oss med synthen. I ett sällsynt fattigt intro som även visar sig vara refrängen ljuder en torr, ganska tråkig 80-talssynth som penetrerar det mesta. Vet inte om det är mitt förflutna som synthare eller ren nostalgi men tro mig, det skulle omöjligt kunna vara på något annat sätt! Som en liten bonus får man här också höra ett av tidernas bästa rallysolon, och det skämtar man inte bort!

I avslutande ”Shame on the Night” har grabbarna dragit upp sustainen rejält på guran och låter Dio emellanåt sjunga ut ordentligt med bas som ända backup. Den här mannen kan verkligen hantera sin röst. Glöm autotuner och alla andra sura hjälpmedel för mindre begåvade sångare. Detta är äkta vara!

Som ni förstår är detta en platta man omöjligt kan vara utan. Synth eller Heavy spelar ingen som helst roll längre. Murar har för längesen fallit och suddats ut. Har man en gång hört Ronnie James Dio sjunga om drakar och demoner, regnbågar och slott, ljus och mörker mm finns det ingen återvändo. Man kan inget annat än respektera en musiker som är inne på sitt sjätte decennium som rocker och fortfarande kör stenhårt!

LONG LIVE ROCK&ROLL!!!