Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta ett gitarrsolo… förrän jag hörde Angus Young på Wembley Arena! Det var svettiga mjukisbrallor, alla nävar i luften till ”Thunderstruck” och musiken gick rakt in i magen, i benen, i huvudet. För det är inget krux med AC/DC. Inga flashiga trummfills, finlir på gitarrerna och matematik för hjärnan. Det […][...]

Alla ord jag spontant vill skriva ner när jag ska beskriva The Bronx är sådana som inte lämpar sig i tryck. Det är Kapten Haddocks alla mustiga fortsättningar på anfäkta & anamma. Fast brutalare och mindre välformulerade. Det här är primal rock'n'roll med en fot tungt fast i den cementfyllda hardcore-burken. Stompigt och hårt. Direkt […][...]

Med en klump i halsen springer jag hem. Jag får inte vara med när de andra killarna ska leka. Besvikelsen är stor och det är nästan så jag tar till gråten, men stoltheten sitter som en propp. Mor förstår besvikelsen och tröstar, samtidigt som hon sätter på varm choklad. ”Det går över” och det kommer […][...]

Ni har envisats med att säga att den skitiga rocken är död. Att den är trött. Att ni hört allt förut. Att den rent av är den nya grungen. Jag förstår känslan. I år har rockpåsen mest fyllts med trötta upprepningar och band som försöker uppdatera sitt sound på samma framgångsrika vis som The Hellacopters […][...]

Jag vet. Det är egentligen inte tillåtet att gilla Kiss ”Symphony – Alive IV”. Knappt ens om du som jag lyssnat på bandet i över tjugo år. Det är ju samma gamla låtar en gång till. I måttligt nya kostymer. Men jag kan inte stå emot öppningen med ”Deuce”, ”Strutter” och ”Let Me Go Rock'n'Roll”. […][...]

Svenska Opeth kammade hem en grammis i kategorin hård rock för förra plattan Deliverance. Detsamma kommer troligen inte hända med uppföljaren och syskonplattan Damnation. Mest för att den inte är hård för fem öre, men även för att den helt enkelt inte är lika bra som sin föregångare. På Damnation är den progressiva dödsmetallen sopad […][...]

I pressbladet står det att 69-Hard lämnat rockabillyinfluenserna bakom sig på ”Blues from Hell”. Så det känns lite märkligt att öppningsspåret ”She's So Fine” är en hejdundrande ståbasfest och en av skivans bästa låtar. Även om det finns fler låtar som bär mer eller mindre tydliga spår av rockabillyn (”Baby Don't You Know” och ”Do […][...]

Vad gör man som artist om man märker att intresset för ens gamla låtar börjar växa samtidigt som skivbolaget som en gång jobbade för den egna karriären nu är kallsinnigt och inte ens håller det redan producerade tillgängligt? För en artist som alltid kommit bäst till sin rätt på scenen är svaret enkelt. Man sätter […][...]

Tre saker bör finnas i närminnet de närmaste minuterna. För det första så var jag en av de där nördarna som The Donnas bara älskar att sabla ned. Vareviga text handlar om de coola killarna (som i och för sig hela tiden tas ned på jorden av tuffa brudar), festerna och den så rockiga livsstilen. […][...]

När Van Halen stod på toppen av sin karriär passade sångaren och superegot David Lee Roth på att klämma ur sig en plojig cover-ep, ”Crazy from the Heat”, med låtar som ”California Girls” och ”Just A Gigolo”. Det gick rätt bra. Samtidigt ryktades att Diamond Dave skulle spela in storfilm. Det tog inte allt för […][...]