Om du minns min recension av Gluecifers förra skiva kommer du kanske ihåg att jag inte var direkt lyrisk. Att jag ogillade den var ganska tydligt. Att det främsta problemet var sångaren Biff Malibus röst framgick med största säkerhet.

Jag var säker på att mitt förhållande med Gluecifer tog slut där.

För ett par veckor sedan plockade jag upp en promoskiva som innehöll ”Easy Living” från ”Basement Apes”. Det tog inte många lyssningar innan det blev en vana att gå in i vardagsrummet och slå på ”Easy Living” som en sorts morgonrutin. Ungefär som att borsta tänderna efter frukost.

Biff Malibu låter inte som sist.

”Basement Apes” är en äkta nordisk hårdrocksskiva. Här finns ekon från flera samtida kollegor. Originalitet är kanske inte det första ord som poppar upp i huvudet. Spelar det nån roll? Nej, inte för fem öre.

Gluecifer har gjort en skiva som gör mig så glad att jag inte kan låta bli att partyhöja tills högtalarna står och skakar. Det händer att jag blir lätt chockad när jag slår på den efter att ha satt på paus för att svara i telefon.

Jag skulle kunna rulla igång jämförandet och liknandet. Peka på att någon låt låter som något annat. Jag hoppar över det.

Konstaterar istället att det här är en rockskiva som utklassar det mesta jag hört hittills i år. Här finns inget beräknande eller uträknande, bara rå rak rock'n'roll.

Jag kan inte låta bli att älska det.