Jag blir ärligt talat irriterad när jag hör Johnny Whitney sjunga. Men det retar på rätt sätt. Det retar mig så jag lyssnar. Och när jag lyssnar går jag igång. Jordans falsett spöar alla andra aktivas bara på intentionen. Hans falsett är inte en konstlad form, det är ingen sökt effekt. Det är en skärande […][...]

Långsammare. Mörkare. Bittrare. Än vad, frågar sig vän av ordning. Allt. Kanske är det något med klimatet i Göteborg, eller så är det bara en slump att två av de bittraste band jag känner till, Skitsystem och Abandon kommer därifrån. Till skillnad från kängpunkarna i Skitsystem befinner sig Abandon musikaliskt någonstans runt extrem doom/sludge och […][...]

Min nattliga tillvaro de senaste tre veckorna har tillbringats på en tältsäng. En tältsäng som följt mig i varenda rörelse hela nätterna, som skavt och som knarrat. Vänder jag på mig så flyttar sig sängen. Känslan av att hela skiten snart brakar samman är alltid närvarande mer eller mindre. Samtidigt är denna säng min tillflyktsort. […][...]

Jag förväntade mig inte så mycket av skivan. Och ärligt talat var jag inte så imponerad av The Dillinger Escape Plans spelning i Teaterladan i somras (även om det är fascinerande i sig att de kunde spela på det sättet under inverkan av så mycket rörelse). Kanske var det ljudet, men jag hörde mest en […][...]

Viktiga band: Discharge, Youth of Today, Sick of it All, Refused. Punken blev liksom metal mer extrem vad det led. När den första vågen sköljt över världen och världen hade tagit Sex Pistols, The Ramones och The Clash till sina hjärtan var det dags för punken att återigen bli för extrem för gemene man. Band […][...]

”Songs to Fan the Flames of Discontent” är i efterhand en ganska svårdefinierad skiva. Främst för att jag har svårt att inte se den i skenet av efterföljaren, Refuseds opus magnum ”The Shape of Punk to Come”. Definitivt känns den mer komplex nu än jag uppfattade den som när den kom. Fast jag kanske överanalyserar. […][...]

Alla ord jag spontant vill skriva ner när jag ska beskriva The Bronx är sådana som inte lämpar sig i tryck. Det är Kapten Haddocks alla mustiga fortsättningar på anfäkta & anamma. Fast brutalare och mindre välformulerade. Det här är primal rock'n'roll med en fot tungt fast i den cementfyllda hardcore-burken. Stompigt och hårt. Direkt […][...]

Egentligen var det väl ”Never trust a hippie” som Johnny Rotten, eller vem det nu var, sa. Vad han egentligen menade vet jag inte, men vad han anser Give Up The Ghost vara skulle vara intressant att höra. Mitt första möte med Give Up The Ghost inträffade någon gång förra året, då de fortfarande hette […][...]

För ett tag sen pratade jag The Locust med Tjuvlyssna-Klas. Igen ska sägas, för det var inte första gången. Vi ivrade igång och ett par dagar senare stod jag med en hemmaknåpad samling i handen. The Locusts senaste, några låtar med Pretty Girls Make Graves och en platta med The Blood Brothers. Missionären Klas tyckte […][...]

Ilska. Smuts. Adrenalin. Trötthet och viljan att ge upp: ”I can't take much more”. Hardcore möter kärlekstexten. Där har ni Firesides debut ”Fantastic Four” i sammanfattning. ”Fantastic Four” är inte fantastisk, och är i mitt tycke det svagaste kortet i min Fireside-hand. Bra är det, men det var först på ”Do Not Tailgate” som det […][...]