Jag blir ärligt talat irriterad när jag hör Johnny Whitney sjunga. Men det retar på rätt sätt. Det retar mig så jag lyssnar. Och när jag lyssnar går jag igång. Jordans falsett spöar alla andra aktivas bara på intentionen. Hans falsett är inte en konstlad form, det är ingen sökt effekt. Det är en skärande jävla nålspets, siktad mot bröstet på de hjärtlösa.

I sina bästa stunder lyckas de både vara smäckra och hårdslående på samma gång. Eller efter varandra. Det ligger ett nervöst töcken över lyssning av The Blood Brothers. Ena stunden invaggas jag i lugn bara för att få en bräcka till riff slängd i hörselgångarna. Den dualismen gör upplevelsen så fascinerande. De gör inte alltid det enkla; de vrickar, krånglar (själ); stramar upp sig och rusar sedan blint (kropp). På ett alldeles charmerande sätt.

Det är deras grund i hardcoren som gör det. Och modet att våga gå utanför ramarna. De går inte lika långt utanför som de gjorde tillsammans med Ross Robinson, därför är heller inte ”Crimes” lika bra som ”Burn, Piano Island, Burn”, men den var å andra sidan fantastisk och jag försöker att inte kräva för mycket.

Men det finns fortfande mycket här att blåsa skallen till. Kängan till Fox och andra nyhetskanaler som är mer underhållning än utbildning ”Trash Flavoured Trash” (”trash into trash equals trash flavoured trash”), ”Peacock Skeleton with Crooked Feathers” med sitt wurlitzer-piano som rullar runt under trummornas rumlande tyngd och Johnny och Jordan Blilies duellerande rader. Eller släpiga och lite uppgivna titellåten, om inte annat bara för att lugnet övergår i malande riffet i ”My First Kiss at the Public Execution” bara för att byta karaktär igen.

Sen vet jag också att jag alltid har svårt för The Blood Brothers skivor när de kommer. Det brukar alltid sluta med att det är en av skivorna jag lyssnat mest på det året i alla fall.

(Och om Gustaf inte redan visste det hälsar The Blood Brothers: ”Love Rhymes with Hideous Car Wreck”.)