Ilska. Smuts. Adrenalin. Trötthet och viljan att ge upp: ”I can't take much more”. Hardcore möter kärlekstexten.

Där har ni Firesides debut ”Fantastic Four” i sammanfattning.

”Fantastic Four” är inte fantastisk, och är i mitt tycke det svagaste kortet i min Fireside-hand.

Bra är det, men det var först på ”Do Not Tailgate” som det kom att tända till.

”Fantastic Four” innehåller alla de ingredienserna som goda Fireside-låtar ska. Men varken produktionen eller låtmaterialet gör Fireside rättvisa.

Det är utan nyanser och utan riktmärken som stycke efter stycke gitarrmangel levereras. 14 stycken för att vara mer exakt. Det blir rätt enformigt om du vill lyssna i timtal. Kristofer Åströms texter hamnar hela tiden i skymundan, vilket inte direkt fjäskar för mig.

Utan tvekan slår dock några av låtarna till i magen och får hjärtat att bulta lite hårdare. ”Jupiters” tunga basgång sätter sina spår precis som texten: ”I'm the greatest fool of all”. ”Styrofoam” är också fantastisk i sitt lite lugnare tempo, och sångens utrymme.

En debut med mycket vilja, men för lite resultat. Det känns helt enkelt på totalen lite passé när jag lyssnar på vad bandet åstadkommit sedan 94.

Men trots allt. Det är Fireside.