Långsammare. Mörkare. Bittrare. Än vad, frågar sig vän av ordning.

Allt.

Kanske är det något med klimatet i Göteborg, eller så är det bara en slump att två av de bittraste band jag känner till, Skitsystem och Abandon kommer därifrån. Till skillnad från kängpunkarna i Skitsystem befinner sig Abandon musikaliskt någonstans runt extrem doom/sludge och Neurosis fram till och med ”Times of Grace”.

Trots att inledande ”Trauma is the Trigger” hamrar på fint, så har vi här att göra med huvudsakligen långa låtar som mals fram i ett fantastiskt långsamt tempo. Den råa produktionen gör sitt till för att skapa en atmosfär av ensamhet och uppgivenhet. På ett par ställen dras tempot upp, troligen i ren frustration. Effekten är förlösande och ett mycket välkommet avbrott i det sakta mak skivan drar sig fram. Att ”Pile of Pigs” bryter av efter mastodontlåten ”In Hopelessness Enlightened” är lika nödvändigt som självklart.

Ändå blir det lite för långsamt på sina håll för att jag skall vara helt nöjd. Ett i-landsproblem, jag vet.

Den småromantiske skulle säkert kunna säga att ”In Reality We Suffer” är en höstskiva. Jag säger: skitsnack. Ska det till naturliknelser är det snarare den gråaste och slaskigaste senvinterdagen du kan tänka dig. Men även då finns vissa förmildrande omständigheter som frisk luft och eventuellt fågelkvitter som gör liknelsen otänkbar.

”In Reality We Suffer” är snarare din klaustrofobiska etta i behov av en totalsanering, i vilken du vaknar upp på toalettgolvet efter att ha gråtspytt på alla fyra hela natten och sedan däckat. Dina sista pengar spenderades på den lokala pizzerian och du gjorde ett arsle av dig själv. Inom en snar framtid måste du masa dig iväg till ditt meningslösa kneg för att slippa få sparken, vilket i sin tur skulle leda till att kronofogden kommer och mäter ut det lilla du har kvar av värde; din stereo och dina skivor. Ändå ligger du kvar.

Misär, helt enkelt.