När du trycker på play förväntar du dig att få hjärnan urblåst. Det blir ännu värre. Eller, för att vara ärlig – ännu bättre. Efter att Dimitri Minakakis lämnat bandet stod Dillinger Escape Plan ett tag utan sångare. De sökte en ny via sin webbsida men under tiden de letade ville de spela in nytt […][...]

OK jag inleder med att säga: Unconsciously Confined är det bästa Satanic Surfers har gjort. Det är inga underutvecklade festprissar som stiger fram ur diset. Det är ett fullvuxet band som, trots moget vemod, presenterar verbala knytnävsslag med lekfullt lätta gitarrslingor. Jag minns Satanic Surfers som bandet med den sjungande trummisen (Rodrigo Alfaro), och med […][...]

Att skriva gästrecensioner om något annat än de album som man absolut vill försöka pracka på sina bekanta i tid och otid och som man verkligen älskar verkar vara fullständigt ödslande av tid. Därför är det ganska självklart att jag den här gången väljer Quicksands debutalbum från 93. Den CD som just nu brakar ur […][...]

Det kom något positivt om att ha blivit sen med recensionen. Jag lyckades få kommentarer redan innan jag började skriva, vilket aldrig hänt förut. Och då har jag ju något att svara på samt att försvara. Rollins Band började med en smäll som hette Liar. Antagligen det största mediegenomslag herr Rollins någonsin lyckats med, ända […][...]

Jag tänker på Deftones när jag hör Will Haven. Inte för att de spelar samma typ av musik. Eller för att de båda kommer ifrån Sacramento. Nej, jag tänker inte främst på att det finns beröringspunkter i musiken eller att de har en del gemensamma influenser. Eller att de är kompisar. Jag tänker på tillfället […][...]

Den 15:e augusti 1998 stod jag i en del av Örebro som heter Hästhagen. Som namnet avslöjar är detta en plats med stora, öppna gräsytor en bra bit utanför centrum. Just denna dag var det festival i Örebro. Inträdet var 50 kr och på scen – i både solsken och ösregn – såg jag bland […][...]

För några år sen intervjuade jag en Franciskanermunk som hette Bengt. Han bodde med sina bröder i ett kloster mitt ute på den skånska slätten. Jag undrade om han någonsin haft närkontakt med Gud. Nej, men om jag bara för en tiondels sekund skulle få det, vore det värt alla år av böner och avhållsamhet, […][...]

Jag möts av ett långsamt crescendo bestående av trummor, bas och vassa gitarrer. Låten rullar igång lite avvaktande, sen följer ett avgrundsvrål, en vägg av förbannade gitarrer, våldsamt smattrande trummor och en argsint bas som gör sitt bästa för att överrösta de andra instrumenten. Attack! Hårt! Rakt i magen. Ilska som känns i hela kroppen. […][...]

-Eh, snubben. Är du tuff eller? Vem tror du att du är? Biff, baff, boff. Och sen ligger fem grabbar från Amerika där i rännstenen. Tolka mig inte fel nu, det är inte jag som är killen som utdelar slagen. Det skulle jag aldrig våga. Men det känns som om de här killarna i Glassjaw […][...]

Ångestfylld och arg hardcore hamnar sällan på listorna eller får någon direkt uppmärksamhet från mainstreamkulturen. Det finns undantag men de är få. Refused fick en hel del uppmärksamhet, och även Blindside har fått ett par minuter i rampljuset. Men sedan är det stopp. Jag kommer i alla fall inte på några andra som fått en […][...]