dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Refused: Songs to Fan the Flames of Discontent
Songs to Fan the Flames of Discontent Refused
2004
Burning Heart Records
8/10

Hardcorehistoria

”Songs to Fan the Flames of Discontent” är i efterhand en ganska svårdefinierad skiva. Främst för att jag har svårt att inte se den i skenet av efterföljaren, Refuseds opus magnum ”The Shape of Punk to Come”. Definitivt känns den mer komplex nu än jag uppfattade den som när den kom. Fast jag kanske överanalyserar.

Det är alltså en återutgåva som avhandlas här om ni inte var med på noterna. ”Songs to Fan the Flames of Discontent” släpptes från början 1996 och det nya med den här är mest att den förpackats i en snygg digipack samt att ljudbilden är lite uppdaterad, jag tycker mig höra mer bas och mer djup nu.

Det här är hardcore som den definieras i sin renaste form. Det var så här jag introducerades till begreppet, ett begrepp som senare vidgats, främst med tanke på de grupper inom genren som jag upptäckt bakåt i tiden. Det är traditionellt frustande punk baserat i ett missnöje med världen vi lever i. Förbannat och stenhårt, både text- och musikmässigt, levererar Refused sin ganska svarta världsbild. Det är traditionellt, men samtidigt tycker jag mig skönja frön till vad som komma skulle. Eller är det bara lätt att höra det i efterhand?

För det här är mer än your average hardcore album. Det är genomtänkt, dynamiskt, svängigt och melodiöst utan att för den delen tumma en sekund på hårdhet eller uppkäftighet. ”Return to the Closet” är så nära man kan komma en hardcoreballad, men på ett smått fantastiskt sätt blir även den en käftsmäll i samma sekund som gitarrerna distas och Dennis spruckna, härligt desperata, stämma återigen gör sig hörd. ”We're All Beautiful” skriker Dennis och jag kommer mig på att tänka att det nog är det enda som Refused har gemensamt med Christina Aguilera.

Gitarriffen på ”Songs to Fan the Flames of Discontent” andas ganska mycket metal och det tilltalar mig. Det är klassiska metalriff inslängda i en punkig produktion i meckiga hardcorelåtar. David Sandströms trummande är kantigt och gång på gång på väg att spåra ur, men hela tiden lyckas han hålla det samman. Och i sann hardcoreanda är taktbytena många. Sug på slutriffen i ”Crusader of Hopelessness”, som mal på över dubbla kaggar. Fantastiskt.

Genomgående är det en bra samling låtar som alla har sin egen identitet, alla med en mer eller mindre tydlig svärta. ”Rather Be Dead” framstår kanske som den tydligaste hiten, troligen på grund av att den släpptes som EP, men även för att det är en bra låt och personligen framhåller jag nog den tillsammans med redan nämnda ”Return to the Closet” som höjdpunkterna. Fast det är en rakt igenom bra skiva, ren energi koncentrerad ner till under trettio minuter.

Dennis agiterande lyrik är också befriande på ett snarast pretentiöst sätt. ”Sanningar” levereras på ett otroligt självsäkert sätt. ”Forget about your selfpity, forget about your pennyproblems, forget about your small world” följs av ”And while you swallow every image they present, we'll sing the songs to fan the flames of discontent”. Rent ut sagt fantastiskt.

”Songs to Fan the Flames of Discontent” är hardcorehistoria som du troligen har redan om du är nere med genren, men även en vettig start för noviser som vill veta vad hardcore är. Och oavsett en riktigt bra platta.

Tomas Lundström

Publicerad: 2004-06-10 00:00 / Uppdaterad: 2008-01-21 08:22

Kategori: Recension | Recension: #2679

8 kommentarer

refused är underbara!!!

Medlem 2004-06-11 13:50
 

refused var underbara

Medlem 2004-06-11 14:55
 

songs to fan… är ju lätt bättre än shape of punk to come. fattar inte varför alla ska hålla den sistnämnda högre.

Medlem 2004-06-11 20:40
 

Gutt som stryk att den har förbättrats i ljud. Nu låter den som revolutiuonärerna hade tänkt sig. RECLAIM THE CITY!!!

Hifi Mats Oregistrerad 2004-06-12 01:47
 

Hifi Mats <– Tycker inte du ska va så djävla spydig!

MrTambourineMan Oregistrerad 2004-06-12 02:09
 

Wunderschön!!! Bra recension, Tomas!!

Medlem 2004-06-14 11:06
 

Refused är ett av de bästa banden som funnits. Tomas Lundström, däremot, har satt ett nytt lågvattenmärke i sitt recensentskap. Exempel: "För det här är mer än your average hardcore album." Varför inte "mer än ett genomsnittligt"? Eller två "sätt" två meningar i rad, längre ner. Finns det ingen som korrläser recensionerna innan de publiceras och stoppar kass stilistik?

Medlem 2004-06-14 14:57
 

Den här skivan är så lysande så jag vet inte vad jag ska skriva. Jag instämmer med en av de tidigare kommentatorerna, Songs to fan the flames är tveklöst den bästa refused plattan. Jag har så många favorit partin att jag inte kan räkna dem på fingrarna. Songs to fan the flames är en sån skiva du känner dig tvingad att be
din svärmor hålla käften om hon vänligt skulle avbrutit dig i lyssnandet och Dennis texter kan man bara önska att de var en själv som skrev till sitt eget band. Jag gillar sättet Dennis lägger upp sången i låtarna väldigt mycket på den här skivan. Som sagt skivan har många godbitar som t.ex slutet i This trust will kill again, tungt, svängigt, svin bra. Sist men inte minst måste jag kommentera introt till skivan.. Är det överhuvudtaget möjligt att göra ett bättre och mer passande?! Det här mina vänner är en av sveriges bästa plattor genom tiderna INTE shape of punk to come!

Hc fanatikern Oregistrerad 2009-03-03 20:45
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig