Grand Drives soliga stämsångspop för tankarna till Australien. Jag ser Daryl Braithwaite sitta på sin veranda (”One summer, ni vet) och Crowded House och deras kompisar hoppa i havet (”Weather with you”, kanske ni minns) när jag lyssnar på den här skivan. Det är positivt och lite lagom värmande. Bröderna Danny och Julian Wilson sjunger […][...]

”Just Like Blood” inleds med en sampling som låter Afrika, speldosa och xylofon i ett. Låten, ”A Day Like Today” trevar fram till dess att första refrängen faller ut i en breddad ljudbild som är ganska mäktig. Utan tvekan låter det då brittiskt. Tom McRae blev ganska omskriven när han debuterade för ett par år […][...]

Jag hatar att åka buss. Det grundas dels i att jag är två meter lång och dels i att jag var tvungen att åka skolbuss från första klass i grundskolan till sista året i gymnasiet. Enda sättet att göra en busstur någorlunda njutbar är att lyssna på musik. De senaste åren har jag haft en […][...]

Jag var på en fest för ett tag sedan och efter några glas tyskt tetravin kom den inte så nyskapande – men ack så intressanta – frågan ”vilken skiva skulle du ta med dig till en öde ö” upp. En fråga som får alla att himla med ögonen och utbrista ”men hallå, det är ju […][...]

Från att ha varit alla rock-recensenters våta dröm för snart tio år sedan har Oasis nu blivit föremål för samma recensenters klagan. På samma sätt som The Strokes, The Hives och Black Rebel Motorcycle Club kommer dissas om ett par år. I kritik och tyckande är musik en färskvara nämligen, och då är det viktigare […][...]

David Bowies nya album är det bästa han gjort sedan Scary Monsters. Det är redan en vedertagen sanning hos den svenska kritikerkåren. Jag vill med bestämdhet hävda att det är skitsnack. Heathen är inte bättre än åtminstone två av Bowies små mästerverk från 90-talsperioden. Därmed inte sagt att det är en på något vis dålig […][...]

Sedan han efter ett 19 år långt uppehåll återvände till rampljuset 1997 med Timepeace har soullegenden Terry Callier gjort mängder av gästspel på andra artisters skivor. Zero 7, Beth Orton, 4 hero och Nitin Sawhney är bara några av alla de han jobbat med. Han är även med på svenska Koops lysande Waltz For Koop […][...]

För några veckor sedan hade jag inte hört talas om The Cooper Temple Clause. Nu har jag lyssnat igenom deras fullängdsdebut hur många gånger som helst – och jag har svårt att sluta. Hela tiden upptäcker jag något nytt i bandets myller av ljud och influenser. Detaljer och nyanser skiftar för varje lyssning och det […][...]

Det har gjorts ett antal försök att placera in Manchester-kvintetten Alfie i en specifik musikalisk genre, och då inte sällan med termer som folk, lågmäld och psykedelisk någonstans i beskrivningen. Själva har bandet aldrig fäst någon större uppmärksamhet vid det utan hela tiden fortsatt att göra precis den musik de själva har känt för utan […][...]

Med förra skivan Lost Souls, kom Doves för två år sedan från i stort sett ingenstans, eller rättare sagt från måttligt framgångsrika house-akten Sub Sub, och levererade ett lika överraskande som briljant album. En enastående debut och överhuvudtaget en av det årets intressantaste skivor. Även om Doves redan där hade ett eget sound kändes det […][...]