Till årets rad av band som ohämmat återförenas fogas nu The Verve. Bandet började förra veckan spela in material till ett album som släpps i höst. Under november gör de en turné i England.[...]

Ett tidigt musikminne är till Queens Radio Ga Ga. Jag tittade storögt på videon på något SVT-program och tyckte att det måste vara det fränaste som någonsin hänt och då fattade jag ändå inte alls kopplingen till Fritz Langs Metropolis. Det var särskilt bra för att pappa gillade det, för då var han den där […][...]

Jag kan inte komma på någon skiva som jag längtat mindre efter än en ny Tom McRae-platta. Den självbetitlade debuten spelade jag ganska mycket, det lät så då. Uppföljaren Just Like Blood var tråkigare än Christian Kjellvanders senast och nu kommer då King of Cards, ännu värre. I mjuk Grand Drive-anda ylar McRae med mörk […][...]

Klyschan ett steg framåt och två steg bakåt passar verkligen in på veteranerna i Paradise Lost. Britterna ger nu ifrån sig sitt elfte album och det är bakåt i karriären de sneglat när de har skapat In Requiem. Liknande tendenser kunde skönjas redan på förra given, den självbetitlade skivan från 2005. Men nu är det […][...]

Det var visst ett tag sedan Teenage Bad Girls skiva kom ut. Videon är relativt ny, dock. TBG gav ut debuten Cocotte på Vitalics bolag Citizen, och kan förmodligen sägas tillhöra den franska smutselectroscenen (med Justice i spetsen), om man nu vill tala om sådant. Bandnamnet är sunkigt, men nog om det, här är Cocotte. […][...]

I teorin hade jag köpt The Pipettes långt innan ”We are the Pipettes” kom. Liksom hallå. Phil Spector. The Crystals. The Shirelles. Prickiga, skitsnygga retroklänningar. ”Your Kisses Are Wasted On Me”, för guds skull! Behöver jag ens lyssna på Brigthonbandets debutskiva för att veta att jag älskar den? Eh, ja. Tydligen. För många svenskar dök […][...]

Det var ett par månader sen. ”Key of C” snurrade och snön smälte så sakta. Jag tog fram cykeln och såg solen för första gången på ett halvår. Småfalska körer. Instrumentala stycken i slingor mellan vattenpussarna. Fräknar i farstun. ”Turn your frown into a smile…” Jim Noir hade vett att släppa sitt debutalbum i slutet […][...]

På fyra år gamla ”Daybreaker” höll Beth Orton hov tillsammans med William Orbit, Ben Watt, Johnny Marr, The Chemical Brothers, Jim Keltner, Ryan Adams och Victor Van. Bland annat. Albumet var spretigt och framför allt ett rejält dyk från ”Central Reservation” som släpptes 1999. ”Daybreaker” måste kommit till i tillfällig hybris uppkommen i chansen att […][...]

Debutalbumet från 1999 kastade Conrad Lambert högt mot stjärnorna men han fångades upp i trädtopparna och försvann. Från Sony/Epic, Glastonburyfestivalen, ”Eastenders” och bästa kompis med Coldplay till ingenstans alls. Ut genom dörren, som Vashti Bunyan, och sen blev det tyst. Sju år senare dyker han upp från en lägenhet i Yorkshire med albumet ”Loveheart” fyllt […][...]

I början av december tyder ingenting på att det snart är dags för snöslask, tumvantar och bjällerklang och när ”Summer Storm” landar i brevlådan känns det fullkomligt logiskt. Precis som om det vore nån skillnad på vinter och sommar. Skivan bli liggande ett tag eftersom jag är säker på att den har kommit fel. En […][...]