Jag vill inte skriva en recension av den här skivan, jag skulle vilja måla den. Det känns som orden inte gör Murcof rättvisa. Som om de inte skulle kunna beskriva hans musik nog. Men bilder är inte heller det jag känner. Precis som jag tycker bilderna han själv använder beskriver hans musik ganska dåligt. På […][...]

Lika självklar som löpsedeln om bästa lådvinerna är nöjeskrönikan om sommarstiltjen i skivutgivningen. I år är det mer skitsnack än någonsin tidgare. I juli kom sisädår ett par tusen nya skivor. Och inte bara småsläpp heller. Hett efterlängtade saker från R Kelly, Missy Elliott och Ying Yang Twins, bara för att nämna några. Ändå tjatas […][...]

En hel samlingsskiva med bara covers och mixar av Björks Army of Me verkar ju vara en sån skitdålig idé, på pappret. Och om jag lyssnar om och om igen, som nu när jag skriver om den, är jag övertygad om att det är en skitdålig idé. Men oväntat nog är det bättre än jag […][...]

Man har alltid haft ögonen på Jenny. Hennes självklara frontfigur i det arty popbandet First Floor Power har på något sätt alltid fascinerat mig. Hon tar alltid plats utan att vara kaxig. Och hon verkar alltid bära runt på en väldig massa integritet utan att verka tråkig. Men även det fria kan säkert bli trist […][...]

Då och då dyker frågan upp om fortsättningen efter ”Echo Dek”, huvudsakligen Adrian Maxwell Sherwoods dubversion av Primal Screams ”Vanishing Point”. Frågan har inget självklart svar. Främst för att det är en dub av ett album som cementerade sig i medvetandet hos alla oss som följde den brittiska popvågen på 90-talet. Jag säger inte att […][...]

Jag hör The Cure i nästan allt jag lyssnar på just nu. När Sebastian Demmin lägger mjukt brusande eller vilt vinande keyboardljud, när Avocado försiktigt plockar fram rullande bastoner, när Michael Roddach spelar ensliga gitarrslingor, när Matthias Trippner spelar trummor som åker runt runt i ljudsmeten tillsammans med Andreas Weisers alla märkliga slagverk och när […][...]

Att år 2004 para brittisk musikkultur med jamaicanska dito är kanske inte direkt kulturkrockarnas kulturkrock. Titeln känns minst sagt högtravande. Den brittiska och jamaicanska kulturen har omslingrat varandra så länge nu att det inte längre är helt enkelt att separera de två. England har alltid varit det näst största landet för jamaicansk musik. Så istället […][...]

När ISAN 1998 släppte sin debut döpte duon den till ”Beautronics”. ”Beautronics”. Jag vet inte om det här blivit en etablerad genre någonstans, eller ens om det någonsin kommer att bli det. Men ”Beautronics” skulle jag utan problem kunna använda för att beskriva rätt mycket musik. ”Meet Next Life” är en sådan skiva. Luftig, svävande, […][...]

Det här är ett av föregående års bästa album. Alla kategorier. Terapi för sargade själar. Allt tystnar. Allt omtumlas, torktumlas och undanmumlas. Blickar på annat söndersmulas. Du är en tornfalk i torrdocka. Undrar du hur det känns? I så fall kan du sluta leta nu. Det här är modig musik för modiga öron. Av en […][...]

Den elektroniska musiken är som ingen annan genre global. Det är ett av dess adelsmärken. Gradvis har vi de senaste åren sett ett intåg från alla möjliga omöjliga platser. Rysslands SCSI-9 och Fizzarum, Khazakstans Omfo och Solaris, Ungerns livfulla downtemposcen, framgångsrika Gotan Projects milonga och tangobadande beats, Chiles technodjuping Ojo De Apolo, sydafrikas afrodrum&bassakt Krushed […][...]