Egentligen är det så enkelt. Ni kan säga vad ni vill. Om innovatörer. Om de hjältar som spränger alla kända gränser i jakten på det nya. Om det nödvändiga i ständig utveckling. Det spelar ingen roll. Den enda musik som verkligen räknas är den som kan bryta sig igenom alla cyniska skyddsplåtar. Som passerar hjärnan […][...]

När man går in på Skivhugget i Göteborg mitt i den kommersiella julkalabaliken är det första man ser en hel hylla med The Knifes ”Deep Cuts” och ännu en hel hylla med ”Hannah med H Soundtrack”. De är ganska utmärkande bland Bruce Springsteens senaste och den uttröttande oändliga mängd Best of-skivor som samtliga storbolag enhetligt […][...]

Ta de snyggaste melodierna från din favoritskiva på singer/songwriter-hyllan. Lägg till ett antal snygga samplingar och ljud. Plocka fram en skönt svängande countryskiva. Lägg sedan allt i ett paket och skicka till en musikaliskt överbegåvad norrman i Skottland. Adressen är: Even Johansen Lockerbie, Scotland. Det du får tillbaka är ”On Your Side”. Elva låtar som […][...]

Efter de första genomlyssningarna av ”Rounds” var jag beredd att på stört utnämna den till oumbärlig. Men så, när jag återfått fattningen en smula, växte beslutet fram att låta den få mogna och utvecklas i lugn och ro. Efter att nu ha intensivlyssnat i över en månad har inte så mycket förändrats. Det är bara […][...]

Since you went away there's nothing goin' right I just can't sleep alone at night I'm not ashamed to say I badly need a friend or it's the end 1985 släpptes en av de sorgligaste låtar som någonsin spelats in. På många sätt är det ingen stor musik. Produktionen bokstavligen skriker åttiotal. Det är varken […][...]

Jag fixar helt enkelt inte ironisk musik. Musik som inte tar sig själv på allvar. Vilket inte är detsamma som att tycka att musik inte får vara rolig, busig eller rent av löjlig. Jag skrev ju hyggligt om ett ganska plojigt coverband från Schweiz, Die Zorros, för inte så längesen. Jag älskar p-funk och galenpannorna […][...]

Nästa singel ut från The Knifes andra album blev alltså ”You Take My Breath Away”. I mina öron förmodligen skivans bästa låt. Karin Dreijer tillsammans med Jenny Wilson från First Floor Power i fyra och en halv minuters systerskap. Kanske har du redan ”Deep Cuts” och tycker det verkar helt meningslöst att också köpa singeln […][...]

Om jag nyper mig i armen minns jag myggbett och rispande vass mot skinnet. Ändå är det under den groteska svenska vintern svårt att få annat än hägringsaktiga minnesbilder av varma klipphällor, gröna skogar fyllda av rävar, bärplockare, älskande par och myrstackar. När en lång sommardag fäller ihop sitt varma paraply av magi sitter värmen […][...]

Vass. Eggen skjuter upp ur handtaget. Digitalt vassa taktslag, skinande syntetiska calypso-oljefat och spetsig låtsasflöjt. The Knife lånar från synthens, popens och rockens historia. Verktygen är retro utan att The Knife låter retro. Naturligtvis hör du ljud som får dig att tänka tillbaka, men samtidigt är det omöjligt att placera dem i någon annan tid. […][...]

Jag har av någon anledning svårt att sätta ord på The Knife. Det finns två halvfärdiga recensioner av The Knife-släpp i min recensionsmapp. Finner inte uttrycken. Har svårt att beskriva dem. Men jag har tyckt om dem sedan första singeln, även om jag var lite tveksam när jag skrev recensionen. Nästa gång försökte jag skriva […][...]