Den elektroniska musiken är som ingen annan genre global. Det är ett av dess adelsmärken. Gradvis har vi de senaste åren sett ett intåg från alla möjliga omöjliga platser. Rysslands SCSI-9 och Fizzarum, Khazakstans Omfo och Solaris, Ungerns livfulla downtemposcen, framgångsrika Gotan Projects milonga och tangobadande beats, Chiles technodjuping Ojo De Apolo, sydafrikas afrodrum&bassakt Krushed & Sorted och nu, de senaste tre åren, en hurv mexikaner med Panoptica, Mil, Static Discos och The Nortec Collective i spetsen.

Denna recension riktar strålkastaren mot ett av dessa icke-anglosaxiska exotiska ljushuvuden: Murcof aka Fernando Corona från Tjiuana, Mexiko.

Som en brand på fnöskbacke sprider sig krusningarna på kroppen när man kliver in i Murcof's universum. Debutalbumet ”Martes” har en aura av mystik och spänning och dess nio mörka långsamma filmiska penseldrag är inget annat än högsta skolans suggestiva under-skinnet åkningar. Alla technothrillers nationalsång. Reverb-badande kompressor-techno a la Monolake och Basic Channel möter Arvo Pärt och ödesmättade stråkkvartetter. Henryk Gorecki goes spöktechno. Det är faktiskt underbart. Rumtiden försvinner. Hur många skivor kan säga att de gör det med oss? Inte många. Murcof lyckas förnya och ta djuphavstechnon vidare. Jag är fånigt lycklig och även om det är en stilistisk figur mer än något annat kan jag inte låta bli att säga att det är synd att resan är tur och retur.

Man hör ofta människor säga att elektronisk musik saknar känsla. Ett märkligt uttalande om en genre som i själva verket bara handlar om tonala och rytmiska färger, om känslostämningar och där allt annat än 100% attention2detail är lika med självmord. En genre där upprepning och igenkännande är synd. Åkningar istället för traditionell låtstruktur, sång och personkult.

Ta Murcof's ”Martes” som fyrtornet som visade er vägen till känsla. Ett praktexempel är det nämligen.

Människor som kan identifiera sig med mörkermannen som bor i Nine Inch Nails och Tweaker, det naket vackra och episka hos David Sylvian, det andliga hos Dead Can Dance, det djupa knarkiga man finner på Chain Reaction-skivor. Ni kanske hittar en ny älskling i kväll.

Egensinnig vacker ödslig techno.