Recension
- Army of Me - Charity Record (CD) Samling
- 2005
- One Little Indian/Border
En hel armé
Externa länkar
- bjork.com/aom
- Specialsajt om samlingsskivan. Här kan du läsa om de medverkande artisterna samt provlyssna.
- Nina Gordon
- Nina Gordon (ex-Veruca Salt) och hennes officiella sajt. Här hittar du covern.
Etiketter
-
50 Hertz
-
Alfredo Lietor
-
Atol
-
Beats Beyond
-
Björk
-
country
-
Dr. Gunni
-
Dr. Syntax'N'CB Turbo v Rivethead
-
electronica
-
Graham Massey
-
Grisbi
-
Häxor & porr
-
Hemp
-
Interzone
-
Liliom
-
Lunamoth
-
Martin White
-
Mikhail Karikis
-
Neetoo
-
nu metal
-
Patrick Wolf
-
Peter Baker
-
R. Luvbeats
-
Random
-
samling
-
Slagsmålsklubben
-
The Messengers of God
-
Tor Bruce
-
välgörenhet
En hel samlingsskiva med bara covers och mixar av Björks Army of Me verkar ju vara en sån skitdålig idé, på pappret. Och om jag lyssnar om och om igen, som nu när jag skriver om den, är jag övertygad om att det är en skitdålig idé. Men oväntat nog är det bättre än jag ens kunnat föreställa mig.
Annars är det ju det där med covers. Särskilt i ett sånt här projekt. Björk bad om att få versioner av den redan mest tolkade låten i hennes repertoar, Army of Me, skickade till sig. Hon fick 600 bidrag. Sen satt hon och Graham Massey (medkompositör) och valde ut de bästa bidragen för den här samlingen. Vilket naturligtvis inbjuder till att deltagarna försöker vara så smarta som möjligt. Och just den detaljen hatar jag oftast med covers. Att vara sådär jävla smart och fin till någon kanoniserad klassiker. Som den där Straight Out of Compton-covern som var så härlig och frikyrklig, av Nina Gordon. Jag blir uppriktigt arg av sådana. Och det är lite synd för ibland missar jag saker jag kunde gillat och det beror mest på omvärldens reaktioner. Så fort någon tomte gör en sing-a-song-a-grejja i kontrast med originalet är det med ens så fantastiskt bra. I helvete heller att det är. De där spänningarna mellan originalet, där testosteronmonstren gör stenhård gangsta medelst AK47 och våldshyllningar, och covern, där den fina tjejen klappas medhårs medelst akustisk gitarr, är mest krystat och fånigt. De som älskar såna covers oreserverat gillar studentspex också. Nuff said.
När jag började lyssna på Army of Me - Charity Record var jag övertygad om att känna mig sådär irriterad. Men oftast gör jag inte det. Jag hatar de störda nu-metal- och sleazerock-versionerna. Och får lite utslag av countrycovers. Men det som finns här som brukar saknas i smarta covers är en hel massa kärlek.
Därför faller det hat jag instinktivt bygger upp mot skedspelarmash-up:en i Dr. Syntax 'n' CB Turbo v Rivetheads version plötsligt platt och jag blir istället kär. Den där läskiga pubsångsrefräng ska bara inte gå in i mitt hjärta. Men så sitter den där. Och det händer såna där små saker om och om igen på skivan. Som i den skräniga Nirvana-arvtagaren Randoms version. Eller text-to-speach-versionen från Alfred Lietor, den ödesmättade mixen från Patrick Wolf, eller den teatraliska konstmusiken från Mikhail Karikis.
Dyker jag ner i skivan hittar jag godsaker hela tiden. Men som helhet, något att lyssna igenom från start till mål, funkar det inte riktigt. Det är både jobbigt och tråkigt. Även om det är ganska stor spännvidd mellan knastereletronica och muskelrock är det trots allt samma låt, hela tiden.
Publicerad: 2005-05-17 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-14 09:05
8 kommentarer
fyrst
#
"Så fort någon tomte gör en sing-a-song-a-grejja i kontrast med originalet är det med ens så fantastiskt bra. I helvete heller att det är. De där spänningarna mellan originalet, där testosteronmonstren gör stenhård gangsta medelst AK47 och våldshyllningar, och covern där den fina tjejen klappas medhårs medelst akustisk gitarr är mest krystat och fånigt. De som älskar såna covers oreserverat gillar studentspex också."
- Kal Ström, 2005. Att citera nu och i all evighet. Amen. Preach the gospel!
#
ja, det var bra sagt, Kal. Riktigt riktigt bra
#
bra recension!
cunts.
#
väldigt kul att se den här skivan recenserad! bra recension och defintivt ett rättvist betyg. jag tycker dock att det är en väldigt kul idé. problemet är väl just det att skivan är ehhh…mer kul än bra egentligen. men det finns några höjdare. Patrick Wolf-remixen är nog bäst tror jag.
#
Jag håller egentligen med dig, fast den där Nina Gordon-låten gillade jag har jag för mig.
#
Bra recension.Men covers är alltid covers och mix är inte bättre.Några låtar är dock bra
#
köper man en skiva med ett sånt här omslag är man efterbliven
#
Kommentera eller pinga (trackback).