På Bonnier Akademien rasar en strid gällande den aktuella avhandlingan från Primal Scream. Lektor Nunstedt hävdar att de ”står för höstens samling så här långt”. Professor Lokko avfärdar den däremot som historieförvanskning. Undrar var prefekt Olsson står i frågan?

Jag instämmer till stor del i professorns kritik. Samlingen är slarvigt hopsatt och ägnar sig till stor del åt vad som närmast är att betrakta som revisionism. Jag väljer ändå att angripa materialet från en något annan utgångspunkt. Jag börjar därför där Lokko slutar, det vill säga med boogierocken och albumet ”Give Out But Don't Give Up”.

Den som vill läsa om världens bästa popband får söka sig till källan.

Det var när Bobby Gillespie och hans mannar begav sig till bluesens och funkens USA för en audiens hos president funk, George Clinton själv, som jag först fattade tycke för bandet på allvar.

Visst hade jag hört ”Screamadelica”. Visst kände jag till Bobby sen tiden i Jesus & Mary Chain. Men mer än enstaka inslag av tillfällig njutning hade de inte gett mig tidigare.

Nu vill jag inte hävda att funkboogiealstret är något mästerverk. Men det var ändå där våra vägar korsades på riktigt för första gången. Tidigare var det mer av parallellt löpande.

Till blommande kärlek växte det i och med ”Vanishing Point”. Det är den gottaste godispåsen. Tyvärr verkar det som om Primal Scream själva inte håller med mig där. Istället för att frossa i godsakerna lämnar de den nästan helt åt sidan. Tre ynkliga bitar får jag. En söt pralin som ”Star” lämnas åt sidan för en god, men mer oväntad, ”Long Life”. En salt bomb som ”If They Move Kill 'Em” lämnas kvar på botten i påsen. Bara ”Burning Wheel” och ”Kowalski”. Jag förstår ingenting.

Lakritspåsen ”Echo Dek” glömde någon kvar i skåpet där hemma. Jag förstår verkligen inte hur det gick till.

Efter 1997 började saker och ting sakta men säkert gå utför. Jag skyller det på drogerna. Paranoian tog över och de forsade fram vilt slåendes åt alla möjliga håll utan att träffa mål mer än undantagsvis. De sökte sig ner i mörka källare, bland skrot och betong. Någonstans längs vägen lyckades de missa att de själva bytt kostym och lyssnarbas.

Egentligen borde aldrig Bobby ha ställt frågan om han befann sig på ett goth-konvent den där dagen i Arvika. Kanske var det ett oväntat uppvaknande att se de nya lyssnarna där i strålande solljus. För mig var det snarare självklart att det var just den publiken som skulle kunna ta sig till 2000-talstappningen. Den kalla maskinella rocken.

”Some Velvet Morning” med Kate Moss (det där är fortfarande svårt att greppa) är i sin nya tappning 100% electroclash. De forna trendsättarna går sist i tåget.

Själv föredrar jag dansens, baktaktens och funkens Primal Scream. I stort de första tio spåren här med andra ord.

Jag ger en bonuspoäng för att de håller låtlistan kronologisk. Jag drar en poäng för att de förnekar de tidiga åren.

Som samling är det här egentligen knappt godkänt, men ändå. Det handlar trots allt om Primal Scream. Ett av 90-talets viktigaste brittiska band. Synd att de inte gjort läxan ordentligt.