Mjuka mjuka mjuka rootsreggaeballader på försiktigt sjungen svenska. Vardagsfunderingar i baktakt. Utmattat och utslitet, som ett uppvaknande efter utbrändhet. Melankoliskt dystert eftertänksamt.

Balansgången är inte helt lätt. Att sjunga mjukt och lätt uppgivet är en svår konst. Mer ofta än sällan faller Ital Skurk i likgiltighetsfällan och då följer mitt lyssnarintresse samma väg. Jag hör men lyssnar inte.

Att lite i förbifarten sjunga ”allt jag säger till er / försvinn ur min åsyn” funkar inte. Det måste sjungas med kraft så att det känns, även om melodin är mjuk mjuk mjuk.

Det går inte att lite lojt sjunga ”ännu en polare är borta / vad meningslöst”. Eller det är klart att det går, men inte lyssnar jag då.

Det finns ett par tillfällen när jag spetsar öronen lite mer noga. Första gången i Kapten Stofil-reggaen ”Folkhemsmord”. Andra gången i stanna kvar nu-visan ”Lyssna nu” där sång och text harmonierar på riktigt för första gången, lite hälsosamt småförbannad åtminstone. Sista gången i avslutande ”Knäckt en gång till”.

Musiken håller sig oftast snällt i bakgrunden. Några gånger kliver den fram och slåss om uppmärksamheten. Bjällrorna i ”Först mål” är ett sånt tillfälle, de försiktiga dub-inslagen i ”Till vilken nytta” ett annat.

Jag gillar idén bakom Ital Skurk (att skapa ett mjukt reggaband med balle i attityden) bättre än slutresultatet. För det här är inte mer än ok även om jag skulle vilja det. Flera av texterna, tydligt märkta av förhållande i kras, hade förtjänat ett bättre öde.