Ett av de begrepp jag har svårast att vänja mig vid att använda inom reggaeterminologin är dancehall. Främst beror det på att jag vill ha min begreppsapparat så tydlig och exakt som möjligt. Och dancehall är på tok för mångfacetterat för att jag ska vara riktigt nöjd.

Den senaste samlingen som gör ett försök att reda ut (eller förvirra om man så vill) begreppet är Soul Jazz-släppet ”Joe Gibbs Productions”. Låtmaterialet är hämtat från perioden 1975-1983 och den era då Joe Gibbs inledde sitt samarbete med dubmixaren Errol Thompson. Tillsammans arbetade de under namnet Mighty Two.

Två viktiga spelare under en period som faller väl samman med dancehallens formativa år.

Den viktigaste insikten som producenter som Gibbs, Bunny Lee och Jo Jo Hokim nådde under den här perioden var att det är billigare och enklare att spela in en gammal musikgrund än att skriva en ny. Så trenden blev att låta studiomusiker spela in gamla Studio One-spår och låta vokalister lägga nya melodier ovanpå dessa. Runt, över och under det hela vävdes sedan dubelement. Gibbs använde sig av Errol T, Bunny Lee av King Tubby och Jo Jo vände sig gärna till Scientist.

Idéer som lever vidare i dagens ragga-riddims.

Det är inte utan att man funderar över hur de jamaicanska copyright-lagarna ser ut.

Gibbs studioband kallades The Professionals och innehöll oftast två för dancehallen centrala musiker i rytmsektionen Sly & Robbie. The Professionals främsta konkurrenter var Roots Radics (som också jobbade med bland andra Tubby och Scientist). Värt att notera är att The Professionals även användes av andra producenter, men att de då kallades The Aggrovators eller The Revolutionaries.

För mig är den här samlingen i princip mitt första tydliga möte med Joe Gibbs produktioner. Visst har jag enstaka spår på samlingar sedan tidigare, men det här är mer koncentrerat.

Jag har läst mig till att urvalet består av både självklara klassiker och svåråtkomliga rariteter. Till Gibbs-samlarnas förtret och glädje.

Eftersom tidsperioden samlingen spänner över är relativt lång är materialet stilmässigt ganska splittrat även om det utan tvekan hela tiden rör sig om dancehall enligt definitionen ovan. Framför allt är det så klart vokalisternas olikheter som skapar bredden.

Steget från sångare som Dennis Brown och Junior Murvin till DJ:s som Joe Tex and U Black och Shorty The President är långt även om produktion och rytm är varandra närliggande. Vi bjuds även på en hel del instrumentalspår som drar samlingen tydligare mot dub.

Ett dancehallens dignande smörgåsbord.

Eftersom jag är inne i något av en DJ-period är det Joe Tex and U Blacks båda bidrag ”Standardization” (om jamaicansk TV) och ”Rub-A-Dub Evening” (om fredagsdans) som står ut först och mest tillsammans med Trinitys tre bidrag (med ”Three Piece Suit” i täten). Men det är klart att det är svårt att stå emot Junior Murvins utmärkta ”Cool Out Son” och Altheas lika lysande ”Down Town Thing”.

Och även om inget av spåren på samlingen är dåligt så finns här en del som inte känns lika viktigt att lyssna på. Spår som jag kommer mig på att skippa förbi för att nå snabbare till de verkliga guldkornen.

Och vad var nu det där dancehall egentligen? Skulle vi inte lika gärna kunna kalla det här för en samling roots, dub och DJ-musik?

Klart vi skulle.