Att släppa en självbetitlad skiva efter att ha existerat i ett och ett halvt decennium innebär vissa förpliktelser. Det är definitivt ingen debutskiva i detta fall, och således tolkar jag titeln som att det är en skiva som verkligen definierar bandet och deras sound. Vilket mycket riktigt stämmer. För att dra på en växel till […][...]

Tänk om jag var Ola Andersson. Då skulle jag nog gilla den långa inledningen i ”Sphere”, som med sina experimenterande syntar från sjuttiotalet och ett taktfast techno-beat påminner mig om B. Fleischmanns ”Welcome Tourist”. Kanske skulle jag också uppskatta mötet mellan Kraftwerk-smattrande trummor och ylande gitarrer. Jag skulle nog namndroppa Arthur Russell också. Som Ola […][...]

Några saker är ofrånkomliga. Som att Till Lindemann inte sjunger bra, att Rammstein brötar sönder sina bästa låtar men trots detta bjuder på en sevärd konsert. Det börjar redan med råddarna. Att se bandets uniformerade hantlangare bygga om scenen och förbereda konserten är något av en njutning för ett ärrat konsertbesökaröga. Inga bockskägg, säckiga hantverkarshorts […][...]

När jag började lyssna på musik för ganska precis 20 år sedan var man antingen syntare eller hårdrockare. Antingen eller. Jag var syntare. Egentligen var det inte sant. Egentligen var jag en italo disco-kille, med en skvätt pop, men det var inget jag sa högt. Inte nämnde jag heller att de flesta grupper de där […][...]

En gång i tiden var Dark Funeral det tuffaste bandet i världen. Tyckte Slipknot. Minns jag inte fel var det en nästan tårmild Corey som mottog ett promoex av begravningsentreprenörernas senaste platta tillsammans med en hälsning från Lord Ahriman. Det var till och med tal om att Slipknot skulle ta med sig Dark Funeral som […][...]

Det finns en del givna regler för hur en samling bäst skall sammanställas. En samling av den typ som ”Hello Kids” är (alla låtar som inte fått plats på album) ska vara kronologisk. Det brukar vi väl vara överens om? Men jag vete tusan om det här inte är beviset för att det omvända egentligen […][...]

Jag minns det som igår. Hur brorsan satt där på vardagsrumsgolvet, med synthen framför sig. En Yamaha CS 5, förresten. Snygg som fan, tyckte vi. 1981 hade jag nått den respektabla åldern av åtta år. Brorsan var elva. Nu satt han alltså där med högerhanden på tangenterna. Och spelade samma slinga om och om igen. […][...]

Syntpop som timewarpats direkt från 1982 är det bästa som finns just nu. I alla fall om man är svenskt skivbolag, verkar det som. Titta bara på såväl Melody Club och The Embassy. Alla verkar jaga gitarrpop med analoga plastsyntar. När demobandet Paris så till sist fick sitt skivkontrakt och nu släpper sin första ”riktiga” […][...]

Allt var så mycket enklare i mitten av åttiotalet när jag började lyssna på musik. Innan hiphopen kom och sabbade till alltihop. Det fanns hårdrock och det fanns syntmusik. Antingen eller. Punkt. Om det fanns med gitarrer, speciellt de där hårda elektriska sakerna, så var det hårdrock och då gillade man det inte om man […][...]

Okej. Jag har aldrig ägt en Gameboy. Jag har aldrig spelat på en Gameboy. Ändå vet jag precis vad ”Gameboy-soundet” är. Jag är nog inte ensam. När jag först hörde talas om Puss började jag skratta. Det var ungefär den dummaste idé jag hört sedan Scooter. Men jag var i alla fall tvungen att kolla […][...]