Gästrecension
- Speak & Spell (LP) Depeche Mode
- 1981
- Mute
Espadrillos, synthtofs och glädjedans
Lyssna
Externa länkar
- Officiell webb
- Här hittar du det mesta om DM. Bland annat länkar till Dave Gahans och Martin Gores soloprojekt.
Jag minns det som igår. Hur brorsan satt där på vardagsrumsgolvet, med synthen framför sig. En Yamaha CS 5, förresten. Snygg som fan, tyckte vi.
1981 hade jag nått den respektabla åldern av åtta år. Brorsan var elva.
Nu satt han alltså där med högerhanden på tangenterna. Och spelade samma slinga om och om igen.
Det skulle senare visa sig att han var på tok för tondöv för en vidare klaviaturkarriär, men just den där monotona melodin fixade han.
Någon vecka senare, när brorsans kompis Roger i sedvanlig ordning skulle spela just sina plattor på vår grammofon, skulle jag för första gången få höra originalet.
”Just Can't Get Enough”. Depeche Mode.
Den då Basildonbaserade kvartettens debutalbum ”Speak & Spell” fick mig att tillbringa 80-talet med att stå på Connys Musik och lira DX 7:a istället för att testa plektrum med de tuffa grabbarna och läsa Kerrang.
Jag tog mig an Human League. Var galen i Rational Youth, Visage och Trans X. I Fake, Nasa och Ultravox. You name them!
Jag var, för att använda en sliten klyscha, förlorad i synthmusiken.
Och mest i Depeche Mode.
I Vince Clarks melodier, framför allt. Enkla, dansanta och så charmigt naiva.
Men Vince Clark trodde, kanske som bekant, aldrig att bandet skulle slå som de gjorde. Och gillade det inte när det hände. När han tyckte att intresset för bandet självt blev större än intresset för musiken sade han tack och hej, hittade Alison Moyet per annons och bildade Yazoo.
Depeche klarade sig sedan rätt bra utan Clark, men det är en annan historia.
Och, som tur var: Den gode Vince hann med en del godbitar innan han lämnade in sin avskedsansökan.
”Photographic”, exempelvis.
Oj, oj, oj.
”The years I spend just thinking
Of a moment we both knew
A second passed like an empty room
It seems it can't be true”
Poetiskt? Nja.
Men jag ryser av nostalgi, vill skaffa synthtofs och dansa i espadrillos, av glädje.
Eller ”Ice Machine”, som än idag tillhör en av de absoluta favoriterna:
”Resurrect as a feeling on my window
Of a past reunion
Vision of a picture like the city
And the air we breathe”
Det är ju så…
…förföriskt.
Vidare är ”Dreaming of Me”, ”New Life”, ”Boys Say Go” och ”What's Your Name” alla pärlor på debuten. Blipp-blopp av klass. Ni kan dem. Och älskar dem.
Men det är som sagt ”Just Can't Get Enough” som är Depeche för mig. Jag skulle nog inte ge den en plats i toppen av det digra låtberget, men det har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
Tack för det käre broder!
Publicerad: 2003-03-01 00:00 / Uppdaterad: 2008-10-06 15:04
33 kommentarer
Ajdå. Nu hade någon visst läst i forumet att jag klagade på att alla gästrecensioner fick 10/10. Skönt med variation dock ;-)
#
pingisproffs…
tungt…
#
Oj, bra och personlig recension!
#
Du verkar inte ha riktigt alla hästar i hagen! En soklklar TIA! DÖD ÅT ALLA DX7:or!
#
Asbra rescension!! Ni kanske borde ta in fler pingisproffs som gäst-rescensenter?
Äpplet och J-O skulle tillsammans kunna rescensera sin U2-favoritskiva. (idrottstjärnor brukar gilla U2, av nån outgrundlig anledning..)
#
Jag är glad att skivan inte fick full pott. För det första så är DM:S debut inte klockren. Den osar stridslusta men likväl amatörmässig sådan; Speak & spell är vid vissa tillfällen alltför lågmäld, synthpop måste vara skrikigt kitsch för att funka. Den skulle nå upp till en sjua enligt mig. Söt text. Lite för många styckeindelningar som gör texten lite väl luftig.
Puppets är för övrigt en väldigt underskattad låt.
#
Rocco> Brukar inte idrottsstjärnor även gilla Ulf Lundell?
#
50???!!!
#
60?!?!?!
#
70?!?!?!
#
jaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!
#
Underbar timing! Håller just nu på att läsa en biografi om DM och har precis passerat kapitlet om Speak and Spell. Martin Gore är en besynnerlig människa. Egentligen är DM en besynnerlig grupp! Med tanke på att Fletchs stora bidrag till gruppen är att framhärda Martins åsikter. Ja, ja en nycket bra resenscion var det i alla fall!
#
50 cent, någon?
#
50 cent behövs inte..NEJ TILL 50 CENT, INGEN 50 CENT!
#
Salta hallon: Hehe, jo det kan nog stämma. Jag har en känsla av att idrottsstjärnor ofta gillar sånt som spelas på radio, mtv och ztv..sånt man kan känna sig trygg i.
Med andra ord; säger en idrottsstjärna att han gillar hårdrock så menar han typ P.O.D, Matchbox 20 och Creed..
Säger han att han har ”blandad musiksmak” innebär det all gitarrbaserad rock som spelas på radio..
#
finns det rock som inte är gitarrbaserad??
#
kan ni hålla tyst om 50 cent!!!!
#
jag e också glad att den inte fick en 10:a. Jag klarar inte av depeche gamla album, dom e helt för enkla och låter lite för naivt
#
Grappo: Bah, märk ord va!! ;-)
Närå, men Ed Harcourt skulle väl jag kalla minst lika pianobaserad som gitarrbaserad…
#
håll käften om 50 cent, inte en djävel bryr sig om honom!! ingen vettig människa iallafall. haha.
#
Rocco: Musiker därimot har ju alltid en väldigt alternativ musiksmak. Så alternativ så att dem själva till och med får svårt att stå för den ibland.
#
ZZZZzzzzzzzz sveriges kvasifolks favoritband. jag reserverar mig rätten att hata dettta jävla skitband och allt de står för.
#
Hej Micke. bra recension. Fick en liten chock att du recenserade här! Hoppas du såg min forehand i hallen idag.
#
knuge skuk: jag är vettig och bryr mig faktiskt..
#
måste instämma med de andra. Väldigt bra och personlig recension.
#
…minns jag helt fel eller var inte Ice Machine på den tiden endast en B-sida, att bli inkluderad först ett par år senare, som extraspår, när skivan släpptes på CD?
#
Recensenten: Vince Clarkes efternamn stavas med e på slutet!
#
Bobby: Jaså minsann? Det blir nog en liten bakläxa för dig.
#
Depeche är världes bästa band, men Violator är trots allt min absoluta personliga favorit. Bra recension men jag har tyvär väldigt svårt för S&S.
#
speak and spell är riktigt bra skiva. DMs bästa måste jag säga, riktigt bra… Ice Machine speciellt.
#
Jag instämmer att det är en bra recension! Photographic är min personliga favorit, men även Tora! Tora! Tora! och Puppets är underskattade favoriter, som håller än idag!
Jag är tacksam för att Vince Clarke lämnade bandet, annars skulle DM ha fastnat i 80-talet, precis som Erasure. Och det har DM verkligen inte gjort!
Har jag sagt att DM är i särklass världens bästa band?
#
Visst är dom världens bästa band, men jag måste säga att detta är en av deras sämre skivor. Har fortfarande rosafärgade mardrömmar efter "Whats your name?".
#
Apropå pingisproffs, jag har träffat Jörgen Persson i en skivbutik. Pratade med honom lite men fick inte fram vad han gillade riktigt. Han höll i nån skiva, någon mycket underlig. Typ öststatarmusik (vad det nu är) eller så. Eller nåt helt annat.
#
Kommentera eller pinga (trackback).