Det finns en del givna regler för hur en samling bäst skall sammanställas. En samling av den typ som ”Hello Kids” är (alla låtar som inte fått plats på album) ska vara kronologisk. Det brukar vi väl vara överens om? Men jag vete tusan om det här inte är beviset för att det omvända egentligen är det bästa?

När vi delade upp skivorna som skulle recenseras till vår stora Fireside-special, visade det sig snart att jag var den enda som lyssnat mer än enstaka gånger på ”Hello Kids”. Mina kamraters förlust säger jag. För det här är en löjligt förbisedd dubbelskiva.

CD1 först.

Här finns alla de låtar som gjorde att vi under ett par år sprang till butiken och letade Fireside-singlar på näst intill månatlig basis. Örhängen som ”A Week at the Most”, ”What Cures the Polio” och ”Not in My Palace” (som fortfarande behöver spelas in på nytt eller åtminstone mixas om; den där swooshen). Självklart också en tidigare osläppt låt i vackra ”Beautiful Island, Ugly Natives” och en tidigare osläppt version av ”Fox”.

Men här finns också i det närmaste olyssningsbara inspelningar som ”Slack” och ”Drown” (båda från samlingen ”Northcore”). Tanken att de två skulle ha legat i täten med en kronologisk ordning är skäl nog att hylla det omvända.

Allt som allt en enkel väg till låtkompletism för den som inte hann dammsuga på jakt efter de ursprungliga singelsläppen (själv saknar jag fortfarande ”Let Rasputin Do It” och ”Love Is All We Got”).

CD2 så.

Innehåller nio covers, varav de sju första är inspelade specifikt för ”Hello Kids”. Television ”Elevation”, Suicide ”Suicide U.S.A.”, Depeche Mode ”The Sun and the Rainfall”, Townes Van Zandt ”If I Needed You”, Sonic Youth ”Catholic Block (I've Got A)”, Dinosaur Jr ”Sludgefeast”, Scratch Acid ”Greatest Gift”, Hüsker Dü ”Don't Wanna Know If You're Lonely” (från samlingen ”The Boy Who Lives on Heaven Hill”) och Prince ”Beautiful Ones” (från samlingen ”Purple Pain”).

En sammanfattning av några av bandets främsta inspirationskällor. Just då.

De sju nyinspelade är ingen munter lyssning. Det finns en nästintill bitter stämning som vilar som en matta över bandets patenterade ångestrock. Det är som att lyssna på ljudet av ett band som är på väg att spricka i tusentals bitar. Ett band som inte vet vart det är på väg eller ens om det egentligen finns. Slutet på ett långt förhållande. Det gör ont att lyssna på.

Ändå har jag spelat just de där låtarna fler gånger än några andra som Fireside spelat in. Det har gått så långt att jag fortfarande inte vågat lyssna på ursprungsartisternas versioner.

”If I Needed You” bryter av som det andra steget i Kristofers resa mot solokarriären. En gladledsen countrysak med gitarr och orgel. ”Catholic Block (I've Got A)” är 100% Pelle Gunnerfeldt. Han spelar alla instrument själv, sjunger och har klippt och klistrat. Det är en märkligt intensiv collagerockskapelse som gissningsvis ledde vidare till ”Elite”. Jag älskar den. Särskilt de där vansinniga trummaskinerna.

Men det är framför allt de andra fem låtarna som ger mig den där obehagligt ångestladdade känslan som fått mig att spela de här låtarna om och om igen. Perfekt för självömkan och känslourladdning mörka höstdagar efter misslyckade sommarmånader och allmän misär.

”Hello Kids” är en frikostig om än ojämn skiva. Kanske mest för oss som inte kan få nog av kvartetten, men samtidigt skulle jag nästan våga rekommendera den som väg in i bandets värld. Men bara nästan.

En sak till bara. Texthäftet är precis så välmatat som det går att hoppas. Bilder av alla singlarna, väldokumenterad inspelningsdata, massor av foton och kommentarer från bandet.

Jag är klar nu. Bra skiva.