Allt var så mycket enklare i mitten av åttiotalet när jag började lyssna på musik. Innan hiphopen kom och sabbade till alltihop. Det fanns hårdrock och det fanns syntmusik. Antingen eller. Punkt. Om det fanns med gitarrer, speciellt de där hårda elektriska sakerna, så var det hårdrock och då gillade man det inte om man var syntare.

Jag var syntare. Eller. Det var jag egentligen inte. Jag hade polare som körde hela Kraftwerk-rejset med svarta långrockar och Hitlerjugend-luggar. Sen fanns det andra som gillade de hårdare grejerna. Skinny Puppy, Front 242 och Nitzer Ebb. I Katrineholm var dessutom ungefär varannan människa svartrockare och lyssnade på The Cure och annat konstigt.

Jag gillade Adolphson & Falk, Nik Kershaw, lite Depeche Mode, italo disco och Ghostbusters. Jag var nog syntpoppare, mer än något annat.

När så svenska The Embassy landade hos mig (vad hette de sa du?) var det egentligen rätt passande. Det var rätt så mycket gitarrsyntpop i New Order-skolan. Samtidigt fick jag också The Faint (vad hette de sa du?). Med ett omslag som fick mig att tänka på Kraftwerks The Man Machine av någon anledning. Jag hade förstås inte hört talas om The Faint heller.

När jag läser pressmaterialet visar det sig att amerikanska The Faint började sin bana som ett ”typiskt 90-tals lo fi-band som inte fick någon större uppmärksamhet”. Det här är tredje plattan från gruppen och den här gången ska gitarrerna fått stå tillbaka för syntar (gitarrer – syntar, gitarrer – syntar). Ålrajti. Syntpop.

Gruppen ska ha jämförts med The Cure, Duran Duran och Depeche. Okej. Skinny Puppy, Front 242 och Nitzer Ebb, tänker jag efter första genomlyssningen. Hur korrekt den parallellen är kan förstås diskuteras, men de namnen är de första jag kommer att tänka på. Om The Embassy är synt och pop är The Faint pop och body music. Stänk av industri. Fast med poprefränger. Och jag gillar det rätt mycket.

Trots att det är hårda gitarrer med.

Titlar som Danse Macabre, Agenda Suicide och Glass Danse för tankarna till hela new romantic-köret från det tidiga åttiotalet. Syntljuden är genomgående huggna med den grövsta yxan och gitarrerna bär drag av gruppens ursprung. Samtidigt skvallrar rytmerna om modern dansmusikinspiration.

Mest spännande blir det i spår som Violent där retroljuden blandas upp med breakbeat-rytmer, techno-beat och en långsamt mässande cello på vansinnig kollisionskursfärd nedför en regnigt mörk autobahn mitt i en Fritz Lang-rulle. Cellon återkommer också i avslutande Ballad of a Paralysed Citizen som nog är det närmaste någon kommit att uppdatera Ultravox Vienna. Ödsligt, kusligt och filmiskt.

Jag hade önskat fler experiment av den här typen. Som det är nu blir det lite tomgångskörning här och där. Saker och ting tappar smaken en aning, även om plattans koncentrerade speltid (35 minuter) gör att det mest blir mindre dippar.

The Embassy eller The Faint? Tja, det blir nog mest en humörsak, känns det som.