Rekryteringen av Horgh (ex. Immortal) på trummor hade varit en omöjlighet för tio-tolv år sen. Att då gå från den norska black metal-scenen till ett svenskt death metal-band skulle inte ha setts med blida ögon. Lyckligtvis har sådana saker lagts åt sidan och det fokuseras nu på det viktiga, det vill säga musiken. Den gode […][...]

Jag borde egentligen gå ner i spagat av lycka över Arch Enemy. Blanda death metal med melodiska heavy metal-gitarrer, en tjej som growlar och gör det hela musikaliskt och produktionsmässigt oklanderligt. Nu är det tyvärr inte så. Även om jag tycker att ”Doomsday Machine” är det bästa jag har hört från gänget hittills. Från början […][...]

Kalla mig infantil, men anledningen till att ”Angelwhore” lockade var titeln. ”Angelwhore”. Tankarna gled iväg mot sluskig tvåtaktsdöds med sväng a la Deathwitch. Nu var så inte fallet, men icke desto mindre går skivan hem. Desaster har släppt fyra plattor före den här, men bandet var ändå helt okänt för mig. Det faktum att Metal […][...]

När vi gjorde vår Metallhandbok och listade genredefinitioner fick jag mothugg för att hardcore ens var med i listan över genrer. Jag försvarade då hardcorens medverkan med att hardcore alltid funnits i metallens utkanter och även om den inte kan betecknas som en del av metal, så har den åtminstone influerat olika sorters metal ganska […][...]

Knappt hade man rest sig från käftsmällen från Niles senaste monument ”Annihilation of the Wicked” förrän Hate Eternals nya giv, den kaxigt namngivna ”I, Monarch” damp ner. Och ja, de lever upp till den titeln. Nile och Hate Eternal har en hel del gemensamt. Båda piskar höghastighetsdöds av hög kvalitet, där även de långsammare partierna […][...]

”A New Dawn for the Dead” sparkar igång friskt och Gorerotted sköter sitt hantverk synnerligen förtjänstfullt. De har släppt en aning på grindandet sedan sist och nu dragit in mer tunga partier i sin musik. Och det är bara att gratulera. Smidigt blandas snortajt, tekniskt meckmangel med relativt melodiska partier. Men bäst av allt är […][...]

Efter introt sparkar ”Cast Down the Heretic” i gång i en jävulsk hastighet. Ett break med påföljande slag på hi-haten där bandet hämtar fart igen. Välkomna Nile, säger jag. South Carolinaorkestern är tillbaka med ett nytt album, det första sedan 2002 års ”In Their Darkened Shrines”. På föregångaren togs de egyptiska elementen väldigt långt. Sedan […][...]

För några veckor sedan spelade The Hellacopters sin nya singel playback i någon sunkig talkshow på ZTV. Ett tag senare damp Nihilist-samlingen ”Nihilist” ner i min brevlåda. Med ZTV-framträdandet i åtanke är det bara att inse att saker och ting förändras och utvecklas. I begynnelsen var Nihilist. Pionjärer inom death metal i Sverige och relativt […][...]

Ett nytt vax från patologiska avdelningen nere i Belgien. Goregrind modell de-luxe förvisso, men det är ju så mycket mer än så. ”Exploring different tempos and grooves” står det i den bifogade biografin och det är huvudet på spiken. För om Aborted tidigare slog in skallen på dig med en hammare är ”The Archaic Abattoir” […][...]

Om metalvärlden var ishockeylandslaget så skulle Defleshed vara Jörgen Jönsson. En spelare att lita på som sällan gör någon besviken. En slitvarg som gör grovjobbet, men inte med speciellt mycket finess. Det får andra stå för. Uppsalas Defleshed chockar troligen ingen som någonsin har hört bandet tidigare. Ett skolboksexempel på hur välspelad deathrash ska låta. […][...]