Min kärlek till Misery Index finfina blandning av death metal och kängpunk har jag inte hymlat med tidigare. Att de dessutom behandlar världspolitiken i sin texter, i stället för blod och tarmar, är också något som verkligen talar till bandets fördel. På senaste ep:n, ”Dissent”, tog de blandningen så långt de kunnat och den är […][...]

Det finns två tillfällen på General Surgerys mycket emotsedda fullängsskiva ”Left Hand Pathology” som lyfter sig en bit över resten av skivan. Båda två återfinns ganska tidigt på skivan. Det ena är i första låten ”If These Walls Could Talk” när tempot tas ner en aning och bandet får till ett grymt sväng. De slänger […][...]

Jag ska ärligt medge att jag blev en aning skeptisk när Cannibal Corpse aviserade att de skulle gå skilda vägar med gitarristen Jack Owen. Min första tanke var att det började knaka i leden. Och det vore väl inte så konstigt egentligen, bandet har hållit på i över 15 år och har oförtrutet manglat på. […][...]

Marduk. Ett av de absoluta flaggskeppen inom svensk black metal sett till såväl rutin som förmåga att snickra finfin black metal. På senare tid har de dessutom synts på debattsidorna i så vitt skilda utgåvor som Journalisten, Dagen och Vetlanda-Posten, där deras medverkan i programmet ”Rundgång” har nagelfarits av mer eller mindre förfärade personer. Är […][...]

Vader har sin vana trogen haft den goda smaken att släppa en EP i väntan på nya fullängdaren. Och vilken EP det är sedan. ”The Art of War” är knappt femton minuter av death metal-kärlek. Skivan består av fyra låtar, ett intro och ett mellanspel. Väl avvägt och koncentrerat mangel av världsklass. Världsklass så till […][...]

Lord Belial är ett av de där banden som alltid har funnits i metalkretsar. De har varit sammankopplade med No Fashion Records för mig och har trots att det varit med länge förblivit en vit fläck på min musikaliska karta, bortsett från enstaka strölåtar på samlingar. Black metal är väl dock det närmaste jag kommit […][...]

En dag i det fria i goda vänners lag. Korvgrillning över öppen eld vid en eldstad längs med ån. Änder som skränar och närmar sig gång på gång. Pinnbröd, varmchoklad och en pepparkaka. Väl hemma har dagen tagit ut sin rätt och en stund under filten utsträckt på soffan. En vetekudde över axlarna och ”Once […][...]

Att sätta sig in i ”Ghost Reveries” när den väl damp ner efter diverse postgångsstrul var inte lätt. Inte med alla hyllningar som skivan fått från alla möjliga håll. Förväntningarna var minst sagt uppskruvade. Som så många gånger förr för högt. Kanske är det förväntningarna eller så är den här skivan helt enkelt inte så […][...]

Att metal tydligt har sin hemvist i en vit, kristen västvärld har varit en självklarhet länge. Det är där som just kristendomen fått flest kängor av diverse nit- och läderbeklädda män. Men om man drar resonemangen en aning längre borde kanske blicken lyftas en aning. Religion i allmänhet borde rent logiskt vara föremål för angrepp […][...]

Detroits The Black Dahlia Murder är tillbaka med uppföljaren till ”Unhallowed” från 2003. Då som nu är det death metal av göteborgskt snitt det handlar om. Formatet är föredomligt: strax över halvtimman av mangel är alldeles lagom. Speciellt när det är så här intensivt. ”Miasma” är nämligen en stenhård smocka. Sångaren Trevor Strnad har ett […][...]