Om metalvärlden var ishockeylandslaget så skulle Defleshed vara Jörgen Jönsson. En spelare att lita på som sällan gör någon besviken. En slitvarg som gör grovjobbet, men inte med speciellt mycket finess. Det får andra stå för.

Uppsalas Defleshed chockar troligen ingen som någonsin har hört bandet tidigare. Ett skolboksexempel på hur välspelad deathrash ska låta.

Sången ligger mellan growl och hesa thrashskrik och utgångsläget för trummorna är tvåtakt, även om det varieras med både dubbeltramp och blastbeats. Mest är det dock tvåtakt, en svängig sådan. Som satan. Och med tanke på att det är Matte Modin som står för piskandet inser ni att det är både snabbt och tajt.

Felet, om man nu ska hitta något sådant, är att de är just ett skolboksexempel, för speciellt överraskad blir man inte. Å andra sidan skulle jag inte vilja bli överraskad när jag hör Defleshed. Man vet vad man får och det är gott nog. Så länge det är så här kompetent är jag den siste att klaga.

Ett utropstecken är ändå Mötley Crüe-covern ”Red Hot”, som spelar sig rakt in på sommarens partyblandband utan pardon.