Rekryteringen av Horgh (ex. Immortal) på trummor hade varit en omöjlighet för tio-tolv år sen. Att då gå från den norska black metal-scenen till ett svenskt death metal-band skulle inte ha setts med blida ögon. Lyckligtvis har sådana saker lagts åt sidan och det fokuseras nu på det viktiga, det vill säga musiken.

Den gode norrbaggen är en injektion i Hypocrisy. En välkommen sådan dessutom. Inledande ”Warpath” är en synnerligen brutal historia som ges en storslagen aura av keyboarden. När Horgh plockar fram blastbeatsen i början av låten och Peter Tägtgren presenterar sig bakom micken med ett utdraget skrik, ja då är det ljuv musik.

Kanske är det vetskapen om Horghs bakgrund som spelar mig ett spratt, men jag tycker det låter mer black metal om Hypocrisy på ”Virus”, bandets tionde fullängdsskiva. Helt klart mer old school än på ett bra tag, trots att gitarren fått ett väl syntetiskt ljud på flera håll. Tägtgren är ju producent ut i fingerspetsarna, på gott och ont.

Melodierna är som vanligt intakta. ”Fearless” tar steget aningen för långt och skulle snarare passa bättre som ett av de hårdare spåren på nästa Pain-platta. När melodierna kryddar brutaliteten är det gott, men motsatsen slipper jag gärna. Men Tägtgren vet oftast hur mycket vågskålen ska fyllas och i rätt sammanhang sitter även ”Fearless” som den ska.

Avvägningen är noggrann även i ”Let the Knife do the Talking”. Obönhörligt tung med sina dubbeltramp som dyker upp på några ställen i låten. Horgh visar återigen god smak och lägger in dubbla kaggar där de fyller en funktion och stärker låten istället för att slänga in dem av slentrian som en del andra band. En bit in i låten skanderas det ”Kill, kill, kill…” i ett av de tyngre partierna och det är faktiskt helt briljant.

Kort och gott visar Hypocrisy att man fortfarande är att räkna med. Skivan tilltalar nog äldre fans av bandet, medan den kan vara ett led bakåt i katalogen för nyare fans. Oavsett vilket är ”Virus” en genuin platta från veteranerna.