Kalla mig infantil, men anledningen till att ”Angelwhore” lockade var titeln. ”Angelwhore”. Tankarna gled iväg mot sluskig tvåtaktsdöds med sväng a la Deathwitch. Nu var så inte fallet, men icke desto mindre går skivan hem.

Desaster har släppt fyra plattor före den här, men bandet var ändå helt okänt för mig. Det faktum att Metal Blade plockade upp det ändrade på den saken och det är jag tacksam för.

”Angelwhore” är en synnerligen klargörande skiva så till vida att den tydligt påvisar släktskapet mellan black metal och klassisk heavy metal. I det här fallet av brittisk sort och av märket Iron Maiden.

Här ställs vi mot gitarrslingor som bär klassiska black metaldrag, men även av riff som andas såväl tidiga Bathory som sentida kollegor som Aura Noir. Hår och var anas harmoniserande giatarrslingor och en episk ådra som får mig att tänka på liknande drag man kan finna hos Steve Harris och hans mannar.

Skivan har i sann true-anda en produktion som skulle gå under kategorin spartansk hemma hos ett Toto-fan, men klassas som överproducerad i källaren på Helvete. Sången gläfses fram på ett för genren hemtamt sätt. Då och då känns låtarna som om de skulle vara på väg ner i diket, men lika snabbt får man styr på skutan igen. Spänningen däremellan gör musiken levande.

”Angelwhore” är melodisk på ett brutalt sätt. Gott så.