Kaamos från Stockholm är tillbaka med sin andra fullängdsskiva, ”Lucifer Rising”. De blandar och ger friskt ur den svenska death metalhistorien. Med den äran. På samma sätt som Vomitory har Kaamos en känsla för att sammanfoga mangel med ett visst mått melodi. Det är lätt att gnola med. Men den största förtjänsten finns i de […][...]

Antar att Morbid Angel är med i tacklistan på ”Nihilistic Contentment”. Danska Exmortem är likt Insision och Decapitated förvaltare av den amerikanska sortens death metal. Tekniskt, snabbt och hårt. Samtidigt som de förvaltar arvet har de även den goda smaken att tänja gränserna. Exmortem utmanar det extrema på ett spännande sätt och kan nog likt […][...]

Ett kort trumfill. Sedan grindas det igång. Dark Tranquillity går på knock från början på nya ”Character”. Och det är en knock som heter duga. Melodisk death metal går att göra i hög hastighet också och behöver inte bygga på dubbeltramp. Tyvärr når inte skivan samma höjder efter inledande ”The New Build”. Dark Tranquillity tillhör […][...]

Behemoth lägger sannerligen inga fingrar emellan. Fortast, hårdast och ondast möjligt. Till en början framstår ”Demigod” bara som ett enda virrvarr av blastbeats, riff och break. Efter att ha vevat skivan några gånger klarnar det något. Det är ingen lättuggad anrättning de serverar, det är ett som är säkert. Extrem metal vill de benämna det […][...]

Nej, jag har inte skrivit fel. Det ska inte stå battle metal. Det är inte senaste Turisas utan Entombeds nya livespektakel som ska avhandlas. Spektakel känns också som en riktig benämning, då ”Unreal Estate” är en inspelning från stockholmarnas balettföreställningar på Kungliga Operan i Stockholm. Metal och ballerinor, håhåjaja. Nu dansar inte Entombed så mycket […][...]

”Bloodshed” bjuder på ”the godfathers of hyperspeed” i ett mera modest tempo. Det är en mellanplatta med fem nya låtar, tre intron/outron och mini-CD:n ”Unmerciful Order” från 1993 inkluderad, som enligt uppgift ska ha varit svårtillgänglig innan denna release. Låt mig säga som så: vår uppfattning om ”mid-paced” kan variera. Förvisso startar skivan med ”Slain […][...]

Att förknippa Norge med black metal är lika solklart som att knyta samman Håkan Hellström med Göteborg. Därför är det inte förvånande att Red Harvests industridoftande metal är utspädd med black metal-stämningar. En grundläggande skillnad uppstår ändå. Där black metal är en naturromantiserande uttrycksform bär Red Harvest starka urbana drag, något som ter sig rätt […][...]

Lord K är Stefan Holm. Inom death metal då vill säga. Och då menar jag inte att Kentha är en liten spenslig värmlänning som hoppar högt utan snarare att de är lika stora i orden. Måhända har Stefan en något mer nedtonad profil, men icke desto mindre. Stefan sa att han skulle ta OS-guldet i […][...]

Svenska orkestrar i dödens tjänst har ett bra år må jag säga. Först landade Vomitorys käftsmäll mitt i ansiktet på mig och nu kliver Insision fram och ger mig en smocka av närapå samma kaliber. Så jävla skönt. Debuten gav oss kvalitativ death metal och ”Revealed and Worshipped” är ytterligare ett styrkebesked. Skivan är rattad […][...]

Viktiga band: At the Gates, In Flames, Dark Tranquillity. Bandet At the Gates får anses vara ansvariga för denna melodiska gren av death metal, som likt ”vanlig” death metal bygger mycket på thrash metal. Melodierna som är ständigt närvarande för med sig att genren ofta framstår som en light version av death metal. Ibland benämns […][...]