Mycket jag läst om Clipse och deras påfrestande fördröjda album ”Hell Hath No Fury” har handlat om hur skönt det är att höra The Neptunes leverera igen. Men är det verkligen ingen som minns ett av förra årets abslout bästa hiphopalbum? Slim Thug ”Already Platinum”? Ringer det en klocka? Att jag sen verkar vara i […][...]

Det kan vara lite svårt att tro men skivbolaget !K7:s DJ-Kicks-serie är faktiskt numer inne på sitt andra decennium (för kalenderbitare så var C.J. Bolland först ut 1995). Bara det värt en eloge, att de dessutom fortfarande så pricksäkert lyckas hitta intressanta artister och ger dem i princip fria händer att utforma skivorna utan större […][...]

Tydligen. Meldeah är beviset. Efter en evighet med olika mp3-filer spridda på diverse internetsidor, x antal samarbeten med andra kämpande entusiaster (med varierande resultat) och diffusa rykten om EP-släpp har Meldeah tillsammans med producenterna Duggud och Prov P äntligen lyckats knåpa ihop en femspårsskiva. Med en sådan lång upptakt kan det bli väldigt bra. Det […][...]

När Anthony Hamilton släppte ”Comin’ From Where I’m From” 2003 blev han smått geniförklarad av både kritikerkår och den stora publiken. Framgångarna ledde till att en del av hans tidigare material uppmärksammades och gavs ut på skiva under titeln ”Soulife” 2005, samt att den bortglömda debuten ”XTC” började efterfrågas. Anthony Hamilton är nu en av […][...]

Det är mycket som inte stämmer med Multiply. Funkdrypande souljuveler av den här digniteten ”ska” komma från USA och inte Storbritannien som fallet är här. Så är det bara. Att den dessutom kommer från skivbolaget Warp mest känt för mer experimentella artister som Squarepusher och Aphex Twin är rent sensationellt. Inte nog med att genren […][...]

Ibland är tajming allt. Common har haft en osviklig känsla under hela 2000-talet. ”Like Water for Chocolate” var den självklara hiphopkompisen till D'Angelos ”Voodoo”. ”Electric Circus” var den bångstyriga brorsan som ändå gick hand i hand med The Roots ”Phrenology” och Erykah Badus ”Worldwide Underground”. Genrebrytare. Därför gör det så förbannat ont att konstatera att […][...]

Om man tar hela funkhistorien och kör den genom samtidens hiphopfilter, grovhackar och sätter ihop delarna igen så landar man gissningsvis någonstans i Los Angeles 2004. Då släppte Plantlife ”the Return of Jack Splash”. På något vis gled den mig förbi då, men när jag flyttade till Malmö pratade Mikael hela tiden om nyfunken från […][...]

Jazzen kryper fram ur sina skrymslen. I varje hörn, på varje klubb, i varje stad. Plötsligt pekar strålkastare och mikrofoner pekat samma mål. Det är inte bara jakten på nästa grej. Det är ett resultat av mognad. På små skivbolag har den odlats, utvecklats och getts frihet. Nu har den vuxit sig så stor och […][...]

Raphael Saadiq har för mig alltid varit en i gruppen av soulartister som jag egentligen borde gilla men aldrig riktigt lyckats förstå storheten med. Lika mycket som jag berörs av Angie Stone, Jaheim, Erykah Badu och Dwele, lika lite känner jag för till exempel R Kelly, Macy Gray och Donell Jones. Varför det är så […][...]

Som så många andra hörde jag Cody ChesnuTT första gången på Phrenology när The Roots gav sig på hans The Seed. Att det dessutom råkar vara bästa spåret på skivan gjorde inte precis att jag fick mindre lust att kolla upp vem gästartisten egentligen var. Men Phrenology var däremot inte första gången jag stötte på […][...]