Recension
- Multiply (CD) Jamie Lidell
- 2005
- Warp/Border
Klassisk soul på elektronisk Viagra
Lyssna
Externa länkar
- Warp
- Skivbolaget Warp Records.
- Lyssna på "Multiply"
- Warp låter dig provlyssna på hela skivan här i schysst ljudkvalitet. Många klick för att få höra en hel låt men det är det värt.
Det är mycket som inte stämmer med Multiply.
Funkdrypande souljuveler av den här digniteten ”ska” komma från USA och inte Storbritannien som fallet är här. Så är det bara. Att den dessutom kommer från skivbolaget Warp mest känt för mer experimentella artister som Squarepusher och Aphex Twin är rent sensationellt. Inte nog med att genren är något de knappt snuddat vid tidigare det handlar dessutom om deras, med marginal, mest lättillgängliga skiva hittills.
Det som är minst förvånande i sammanhanget är att det är Jamie Lidell som ligger bakom Multiply. Inte för att han direkt öst ur sig soulmusik tidigare, framförallt inte på sina soloplattor som Muddlin Gear. Men med Christian Vogel har han i duon Super_Collider experimenterat med skev funk och gett prov på vilken sångbegåvning han är.
Fast att det skulle utmynna i det här är inget annat än häpnadsväckande.
På en grund av klassisk Motown- och Stax-soul har Lidell med god hjälp av medarbetarna Mocky och Gonzales förvandlats från laptopmusiker till fullfjädrad soulhjälte.
I titellåten gör han solig (Sittin’ on) the Dock of the Bay-soul så Otis ler däruppe i sin himmel. I suggestivt avskalade och vokala A Little Bit More är han mer Prince än Prince själv för att i This Time, med rötterna någonstans i den djupaste södern, bjuda på en bluesig Doo Wop-ballad.
Han hinner också med bubblande Larry Grahamska basgångar, Phillysoul, afrofunk och i avslutande Game for Fools långsamt smygande akustisk jazz där han låter den enkla melodin bäras fram av sin fenomenala röst och definitivt visar vilken lysande och mångsidig sångare han är.
Fast allt det här, hur bra det än är, bleknar bredvid funkmonstret When I Come Back Around som är en räddningsplanka för alla oss som förgäves väntar på att D’Angelo ska rycka upp sig. Lidell fräser i ilsken falsett. Basgången, synthstötarna och stämmorna är ren 80-tals funk komplett med ett förryckt synthsolo. Men den briljanta rytmprogammeringen och produktionen med Lidells duplicerade röst och knastrande effekter förvandlar allt till ultramodern soulfunk.
Lidell kastar sig friskt mellan genrer och uttryck men låter aldrig pastischartad. Det märks att allting är gjort med den största respekt och kärlek till förlagorna. Samtidigt tillför han också genom sin produktion något helt eget till musiken. Det finns hela tiden något som ligger och skaver mot melodierna. Oftast udda rytmer men även försiktigare nyanser som en oväntad instrumentering eller en förvrängd stämma.
Men, med undantag för egensinnigt Warpiga The City, tar de utflippade elektroniska inslagen aldrig över utan Lidell låter istället mötet mellan dem och mer traditionella grunder lyfta Multiply mycket högre än bara ett vanligt soulalbum.
Så visst, det är till synes mycket som inte stämmer med Multiply.
Men oj vad rätt det blir ändå.
Publicerad: 2005-08-30 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-23 21:11
12 kommentarer
föööööörst!
#
Låter skittråkigt. Faktiskt.
#
fantastiskt bra skiva!
#
denna skiva är inte tråkig. den är härlig och soulfunkig. ge den en chans.
bra recension, en åtta är nog vad jag själv skulle satt.
#
bra recension av david!
denna ska kollas upp.
#
Yes! Jamie! Någon som hört när han sjunger på remixen av Herberts "The Audience"??? Jäklar. Det är en låt att brudlyssna på!
#
Det är sjukt jobbigt att omslaget är så likt James Blunts…
#
Bara av ren nyfikenhet: Vad innebär det att "brudlyssna"?
#
Kul att du frågar! Brudlyssna, eller tjejlyssna, innebär tydligen (enligt de stockholmare som lärde mig ordet) att lyssna på samma låt om och om igen. Tjejer ska tydligen ha en tendens att göra det. Jag tycker det är hysteriskt roligt, utan att verka chauvinistisk.
#
jag har också börjat använda mig av ordet brudlyssna men till min förvåning har ingen höjt på ögonbrynen när ajg använt det. är det välkjänt eller vågar folk inte fråga?
detta är en bra skiva men a little bit more är en riktigt tråkig och dålig låt.
#
[...] Voom Peng Peng (10)Jamie Lidell Multiply (10)J*Davey Land of the Lost EPisode (4)Chromeo Fancy Footwork (4)Henrik Schwarz DJ-Kicks [...]
#
[...] Lidell var redan på väg dit med föregångaren Mutiply så på så sätt är det inget radikalt avsteg men där den bestod av lika stora delar klassisk soul och elektronisk klubbmusik ligger fokus nu helt och fullt på souldelen. [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).