Recension

- Hell Hath No Fury (CD) Clipse
- 2006
- Re-Up Gang Records/Sony BMG
Bling 2.0
Lyssna
Externa länkar
- myspace.com/clipse
- Jodå, de finns hos Rupert Murdoch också.
- ClipseMusic.com
- Officiell sajt.
Mycket jag läst om Clipse och deras påfrestande fördröjda album ”Hell Hath No Fury” har handlat om hur skönt det är att höra The Neptunes leverera igen. Men är det verkligen ingen som minns ett av förra årets abslout bästa hiphopalbum? Slim Thug ”Already Platinum”? Ringer det en klocka?
Att jag sen verkar vara i det närmaste ensam om att gilla Pharrells soloutflykt får jag väl leva med.
På debuten ”Lord Willin'” överskuggades mycket av monstret ”Grindin'”. Åtminstone till en början. Jag gav själv albumet oförtjänt hård kritik. Men så led det på grund av ”Grindin'” av ”Woo Hah”-syndromet. Fattaru-Mingan synade mig (eller någon kommentar) i Quote #4. Det här ger mig tillfälle att erkänna att jag dömde för hårt och fort; jag har ändrat mig. Det får man väl göra?
Efter fler omarbetningar och mixtapes än någon orkar räkna släpptes den slutgiltiga 12 spår långa versionen av ”Hell Hath No Fury” i slutet av november 2006. Drygt fyra år efter debuten
På asketiska snustorra beat, så avskalade att bara det allra mest nödvändiga återstår, rimmar Pusha T och Malice i ordbrottningsmatcher. Det är sagan om blingets återkomst. Löst fladdrande pastellskjortor som i Miami Vice, det är turer i nedcabbade bilar i söderns distrikt, Dior-kläder och Cristal på klubben. Och en rejäl dos koka-langande. Ett tonsatt ”GTA: Vice City”.
Det blir ändå aldrig lättsmält med enkla sånghookar lånade från 80-talshits. Det här är istället lika avskalat och melodilöst som en gång James Brown. Det handlar om rytmisk perfektion.
Med ”Momma I'm Sorry” ges ett nytt starkt bidrag till dragspelshiphopen. På ”Wamp Wamp (What It Do)” får de besök från Södern av Slim Thug som kommer med ett bagage hostmedicin i släptåg. ”Ain't Cha” avslöjar att Pharrell som alla andra hipsters lyssnat på The Knifes oljefat. ”Trill” är en bruten elektrisk framtidsvision tolkad i nyanser av svart. Avslutande ”Nightmares” bryter av från mängden genom att vara en mjuk nattvisa som passar perfekt bredvid Snoop/Dre/D'Angelo-mötet på ”Tha Blue Carpet Treatment.
Jag kan i stunder tycka att texterna blir lite enahanda och ibland rent av påfrestande enögda. Jag lyssnar aldrig på bröderna som historieberättare. Men så fort jag lyssnar på rösterna som rytminstrument istället försvinner mina invändningar. Malice och Pusha T vrider och vänder på orden så att stämbanden studsar och poppar som en tvättäkta funkig kyckling.
Publicerad: 2007-01-01 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-13 09:37
12 kommentarer
helt dumt i huvet att lyssna på texter.
9/10.
#
Momma I'm Sorry är en jädra svängig låt. Är plattan lika bra i sin helhet blir det köp.
#
Årets bästa rapskiva i min bok, och jag gillar föresten också Pharrells soloutflykt, så helt ensam är du inte.
#
hypotetisk: Förra årets.
Gott nytt år!
#
Är Slick Pulla inblandad på nåt sätt?
#
Lova att du säger till när Pharrell gör världens bästa låt. Alltid så jävla medioker alltså, joddlande till trots. Tråk-Pharrell.
#
är man tönt/gay om man blir glad när dom nämner sweden i momma i'm sorry?
#
Det här är inte 7/10.
#
ush, svartmustig musik.
#
[...] Clipse Hell Hath No Fury [...]
#
9 av 10
#
10/10. klassiker. textmässigt, det bästa som släppts sen illmatic. beatmässigt, hitills omatchat. riktigt orginell och självklar skiva från världens bästa duo och producentteam.
#
Kommentera eller pinga (trackback).