Jag höll på att ramla baklänges när jag läste vad Anders Nunstedt skrev i Expressen, att han inte mindes något av Primal Screams förra album (Country Girl!? Suicide Sally & Johnny Guitar!?) och antydde att han nog ändå gillade det här bättre. Sen delade han ut tre getingar och skrev nåt om disco och The […][...]

Sugarcoin A Great Wall of Antagonism Misty Music Singer/songwriter med inslag av rock.[...]

Att Alan McGee kallar You Cross My Path för The Charlatans bästa album sedan Tellin’ Stories borde man kanske inte fästa någon större vikt vid. Det är sånt citatmaskinen McGee häver ur sig. Oftast utan att det har särskilt mycket med verkligheten att göra. Särskilt inte för någon som likt undertecknad tycker att Charlies spelat […][...]

The Charlatans har tagit så många steg bakåt att det nästan skulle gå att tro att det stod 1992, eller åtminstone 1997, i almanackan. ”Simpatico” är en, just det, sympatisk skiva som inte är det minsta märkvärdig. The Charlatans testar egentligen inga nya vägar alls. Det blir en skön trekvart för gamla fans som inte […][...]

Richard Ashcroft är i sina bästa stunder själva essensen av nittiotalets brittiska pop. Fader till både Noel Gallagher och Chris Martin och alla däremellan. The Verves ”Urban Hymns” innehåller en samling låtar så starka att han borde kallas sir Ashcroft. Men den andra sidan av hans låtskrivande är så trist att den kan få människor […][...]

På Bonnier Akademien rasar en strid gällande den aktuella avhandlingan från Primal Scream. Lektor Nunstedt hävdar att de ”står för höstens samling så här långt”. Professor Lokko avfärdar den däremot som historieförvanskning. Undrar var prefekt Olsson står i frågan? Jag instämmer till stor del i professorns kritik. Samlingen är slarvigt hopsatt och ägnar sig till […][...]

Det är inte mindre än tio bilder på Richard Ashcroft i CD-häftet som innehåller tolv sidor, men inga texter. Han har producerat tillsammans med Chris Potter – igen. Han har varit med och formgivit CD-häftet – igen. Livskamraten Kate Radley är med på några låtar – igen. Richard Ashcroft har total kontroll (vilket inte minst […][...]

Efter tre års väntan är Supergrass fjärde album här. Jag ska väl inte säga att min väntan varit särskilt svår. För även om jag alltid gillat Gaz, Mick och Danny så är det inte en trio jag följer slaviskt eller ens särskilt troget. Ändå är det en glad överraskning varje gång det dyker upp ett […][...]

Jag var på en fest för ett tag sedan och efter några glas tyskt tetravin kom den inte så nyskapande – men ack så intressanta – frågan ”vilken skiva skulle du ta med dig till en öde ö” upp. En fråga som får alla att himla med ögonen och utbrista ”men hallå, det är ju […][...]

Det traditionella sättet att samla bonusspår och b-sidor är att lägga alla låtar i den ordning de släppts. Allt extramaterial som inte funnits på album i en rak följd. Så har inte The Charlatans gjort. Istället har de valt ut de låtar som i deras tycke är de bästa som i de flesta fall inte […][...]