dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Richard Ashcroft: Keys To The World
Keys To The World (CD) Richard Ashcroft
2006
Parlophone/Virgin/EMI
5/10

Sir Richard Ashcroft – briljant och värdelös

Lyssna

Sök efter skivan

Richard Ashcroft är i sina bästa stunder själva essensen av nittiotalets brittiska pop. Fader till både Noel Gallagher och Chris Martin och alla däremellan. The Verves ”Urban Hymns” innehåller en samling låtar så starka att han borde kallas sir Ashcroft.

Men den andra sidan av hans låtskrivande är så trist att den kan få människor att hata livet och vallfärda till vad som helst med lite ryggrad. Till och med en Absolute Dance-samling. Eller Melodifestivalen.

Richard Ashcroft blandar och ger. På de tidigare soloskivorna och den här. Det låter som det brukar. Flygande, högtravande och smått flummig brittisk pop. ”Keys To The World” inleds med blås och fullt ställ i ”Why Not Nothing?” (som i Ashcroftland får anses vara en tempofylld låt) . Svänger inte alls. Den följs upp av ”Music Is Power” som trots stråkar och skönt gung inte blir så mycket mer än ett passande ledmotiv till Jamie Olivers vesparesor mellan storkoken. Må-bra toner för välbärgade lattemänniskor. Dock utan nerv. Trots att han återanvänder sitt grepp från ”Bittersweet Symphony” och lånar delar av låten från en annan låtskrivare, den här gången Curtis Mayfield.

Vändningen kommer på tredje låten. Grymma ”Break The Night With Colours” visar att Ashcroft har kvar förmågan att skriva popmusik som känns som balsam och glädje. Och känslan den låten ger mig gör att jag tar mig hela vägen till nästa toppenlåt, ”Brother Malcolm” utan att snava på de hinder som skivan lägger ut. Även ”Cry Til The Morning” är en skön och melankolisk historia med patenterat lyft i refrängen. ”Why Do Lovers?” tar den i hand. ”Simple Song” och ”World Keeps Turning” följer med.

Än en gång är han både briljant och värdelös. Hopplöst pretentiös som världssamvete, men stenhårt gripande när han blir personlig. Efter en intensiv period av genomlyssningar av den här skivan har jag samlat de bästa låtarna från Richard Ashcrofts tre soloskivor i en spellista. En lista som innehåller ett tiotal låtar som faktiskt ger ”Urban Hymns” en match. Eller snarast kompletterar den skivan.

De skönaste låtarna. Det bästa brittisk pop har att erbjuda. Med den bästa sångaren.

Sir Richard Ashcroft.

Fredrik Welander

Publicerad: 2006-02-05 00:00 / Uppdaterad: 2008-09-16 10:52

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3590

10 kommentarer

Sen men ändå först! Säger en del om skivan.

Medlem 2006-02-05 00:20
 

Jag kan bara hålla med. Ashcroft behövde Nick McCabe och grabbarna. Fast nu lyssnar jag på alone with everybody igen, och på något sätt är hans röst tillräckligt för att jag ska må bra och vara 9 år och lyssna på min första egna skiva, Urban Hymns, igen.

Fan vad gay det där lät.

Medlem 2006-02-05 00:25
 

Typiskt blodfattig brittisk skit. Verve var ju bra på sin tid men Ashcrofts sologrejer idag är väl ett klassikt exempel på en artist som helt gått vilse. VAd säger man? "The Drugs did work"?

Medlem 2006-02-05 10:20
 

Ok, men hur ser spellistan ut då?

Medlem 2006-02-05 10:24
 

Visa listan.

Medlem 2006-02-05 13:10
 

A song for the lovers

You on my mind in my sleep

Crazy world

Everybody

Check the meaning

Buy it in bottles

Running away

Break the night with colours

Sweet brother Malcolm

Cry til the morning

Simple song

Fredrik Welander Medlem 2006-02-05 18:56
 

så 6/10 är grymma låtar?

Medlem 2006-02-05 22:28
 

"Alone with everybody" är lika underskattad som hela bandet "The Verve" någonsin var överskattade. Håller med recenscenten om att det är väldigt ojämnt. Guldkornen på "Alone…" är dock lika höga som de högsta på "Urban hymns" vilket inte säger lite. På en "best of" får dock inte "On a beach" utelämnas. En underbar tiopoängare!

Medlem 2006-02-07 16:28
 

5/10, nej nej. Why not nothing svänger inte? Kom igen nu, en av de mest medryckande låtarna på ett bra tag i mitt tycke.

"Men den andra sidan av hans låtskrivande är så trist att den kan få människor att hata livet och vallfärda till vad som helst med lite ryggrad. Till och med en Absolute Dance-samling. Eller Melodifestivalen."

Börjar tro att alla tjuvnyp från "hata frusciante rörelsen" tillslut har påverkat Fredrik. Många av Ashcrofts låtar må vara väldigt nedstämda, men trista, nej aldrig. Kom igen, omfamna dina depresiva tankar, linda in dig i en varm filt och tillåt dig själv att tycka synd om dig själv en stund.

Personligen tycker jag inte alls Keys to the world bara är ännu en fortsättning på hans soloplattor, Richard leker med soundet och den finns en helt annan känsla i denna platta jämnfört med de två tidigare plattorna.

De är fortfarande tidigt på 2006 men Richard har med Keys to the world lagt ribban högt för årets platta. Vi får se vad som komma skall.

Jag är besviken Fredrik, men vad vore musik utan skilda åsikter, inte alls så intressant.

Medlem 2006-02-07 17:16
 

Fedd: Richard Ashcroft blandar och ger. Ibland världsbäst. Ibland trist. Det kan inte någon "Hata-Frusciante"-armé förändra. Men, låt oss enas om att den bra sidan av Ashcrofts låtskrivande på alla ledder och bredder väger upp den dåliga.

Fredrik Welander Medlem 2006-02-07 18:46
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig