Efter tre års väntan är Supergrass fjärde album här. Jag ska väl inte säga att min väntan varit särskilt svår. För även om jag alltid gillat Gaz, Mick och Danny så är det inte en trio jag följer slaviskt eller ens särskilt troget. Ändå är det en glad överraskning varje gång det dyker upp ett nytt album.

Det är väl egentligen bara ”Pumping on Your Stereo” som hållit i längden och lyckats ta sig in på listan över nödvändiga låtar. Därför är ”Life on Other Planets” en glad överraskning.

Jag är efter en månads värderande och omvärderande beredd att utropa detta till Supergrass jämnaste och bästa album någonsin. Dessutom med ett par tre av Supergrass tydligaste toppar. ”Rush Hour Soul”, ”Brecon Beacons” och första singeln ”Grace” är några av de bästa poplåtarna i gruppens katalog. och här finns fler som är tillräckligt bra för att göra mig på gott humör. Jag har redan hunnit spela den här skivan fler gånger än jag trodde efter första genomlyssningen.

Tänk att man skulle få höra Supergrass leverera en charmig britpunkstänkare som ”Never Done Nothing Like That Before”.

Jo, jag har ändrat uppfattning om den här skivan. Rejält. Först tyckte jag att det bara var mer av samma lika. Att Supergrass stått still och att vår vänskap nu var över. Efter en och en halv veckas lyssnande började jag svänga. Insåg att skivan gjorde detsamma.

Det här är bra mina vänner.

Kanske är det samarbetet med amerikanen Tony Hoffer (som tidigare producerat Beck och Air) som gett nytt liv. För låtmaterialet är den här gången mer fyllt av liv och små knasiga, om än mjukt försiktiga, infall.

Om du som jag trodde att Supergrass spelat ut sin roll finns det anledning att ompröva den tanken. Det här svänger skönt utan att för den skull revolutionera den patenterade 70-talsinfluerade orgelpoprocken.