Kalla mig fördomsfull, men när jag får en skiva med ett black metal-band från Taiwan förväntar jag mig att det ska vara ganska brutalt och primitivt. Jag har visserligen aldrig varit i Taiwan, eller någon annan del av Asien heller för den delen, men min bild av landet är att de har det ganska svårt […][...]

Umeås Naglfar är tillbaka med ytterligare en skiva norrländskt vemod. Eller vemod och vemod, misantropi och en ganska stor portion självförakt handlar det väl snarare om. Men det är den andra sidan av det norrländska vemodet, den som inte är så ömklig, som manifesteras. Musikaliskt är det traditionell black metal som den lät i Sverige […][...]

Härförleden skrevs det i DN Kultur om hur kristendomen och dess estetik smyger sig in i populärmusiken. Isolation Years uttalade sig, bland andra, med anledning av att nya skivan ”Sign, sign” innehåller kristna symboler och behandlar kristendomen, trots att bandet säger sig vara icke-kristna. Bandet känner sig ändå bekväma med att använda symboliken, uppgav de. […][...]

Vad är egentligen grejen med USA och black metal? Hyckleriets och kristendomens mest förvridna högborg torde rimligtvis utgöra en mylla för misantropiska uppror mot den hegemoni som råder i landet. Och visst finns här en del akter, men när det gäller floran av black metal-band är den mig veterligen inte särskilt stor. Måhända har jänkarna […][...]

Av någon anledning hamnade Setherials förra skiva ”Endtime Divine” i dvala ett tag efter det att jag hade recenserat den. Tyvärr, då jag återigen får stifta bekantskap med Sundsvallsorkestern i och med nya skivan ”Death Triumphant” och påminns om kvalitén som bandet besitter. Samtidigt påminns jag om bandets tillkortakommanden. ”Death Triumphant” är en ganska stereotyp […][...]

Gorgoroth är ett ganska kontroversiellt gäng. Ett av de få banden som ännu klarar av att upprätthålla en bild av att vara såväl grim som true och necro. Från Norge så klart. Med ett antal fängelsedomar över sig, mer eller mindre rumsrena uttalanden och inte minst rabaldret för några år sedan i Polen i åtanke, […][...]

Black metal grundar sig likt all annan form av extremare metal i heavy metal, även om det stundtals kan vara svårt att upptäcka i virvelvindshastigheter som vissa band uppnår. Då och då dyker det dock alltid upp något band hos vilka man kan härleda släktskapet tydligt. Damnation, och speciellt dängan ”Insulter of Jesus Christ”, är […][...]

Marduk. Ett av de absoluta flaggskeppen inom svensk black metal sett till såväl rutin som förmåga att snickra finfin black metal. På senare tid har de dessutom synts på debattsidorna i så vitt skilda utgåvor som Journalisten, Dagen och Vetlanda-Posten, där deras medverkan i programmet ”Rundgång” har nagelfarits av mer eller mindre förfärade personer. Är […][...]

Det tar dryga sex minuter in i skivan, halvvägs in i andra spåret ”Nathicana”. Då fångas mitt intresse fullständigt. Efter att ha hamrat stelbent fram till dess, trappar norrmännen ner på takten ner och gitarrerna harmoniserar. I avbrottet där de släpper taget en aning och man får tillfälle att reflektera över vad som försigår. Där […][...]

Lord Belial är ett av de där banden som alltid har funnits i metalkretsar. De har varit sammankopplade med No Fashion Records för mig och har trots att det varit med länge förblivit en vit fläck på min musikaliska karta, bortsett från enstaka strölåtar på samlingar. Black metal är väl dock det närmaste jag kommit […][...]