Kalla mig fördomsfull, men när jag får en skiva med ett black metal-band från Taiwan förväntar jag mig att det ska vara ganska brutalt och primitivt. Jag har visserligen aldrig varit i Taiwan, eller någon annan del av Asien heller för den delen, men min bild av landet är att de har det ganska svårt där borta och en Made in Taiwan-lapp konnoterar jag med arbetsförhållanden som valfri svensk myndighet skulle ha en hel del att säga om och således vilja tillsätta en utredning.

Det är därför jag blir smått överraskad när det är välproducerad, svulstig tredje generationsblack som ljuder genom mina högtalare. Definitivt mer Dimmu Borgir än Darkthrone, så att säga. Keyboards och semigotiska kvinnostämmor över väldistade gitarrer och triggade trummor. Tyvärr utan låtar som gör mödan värd.

Chthonic är taiwanesisk black metals flaggskepp, som nu ska ta sig över till våra breddgrader. Men det är inte rent musikaliskt som Taiwaneserna intresserar mig. De låter som en hel del annan black metal, gör inga anspråk på att vara världsomvälvande, men är heller inte helt fria från medryckande låtar. Det som är mer intressant är såklart bandets kontext.

Ika Johannesson skrev om bandet i DN Kultur för ett tag sedan och tog då upp de kulturella skillnaderna mellan Taiwan och oss i väst och vilken inverkan det har haft på Chthonic att växa fram i Asien. De kan inte sägas vara ett sataniskt band, uppger de, då det inte är kristendomen som är den dominerande religionen där borta. Däremot har de sökt i sin egen mytologi och hittat motsvarande Satan även i den.

Frågan blir då om musiken i ett västerländskt perspektiv kan ses som mindre ond än gemene svartmetallband från Skandinavien? Det är samma krafter, med olika namn, som är centralgestalter. Eller påvisar det bara att det är samma fabler som lyfts fram på olika sätt världen över?

Med det sagt är det synd att Chthonics musik inte är mer intressant.