Marduk.

Ett av de absoluta flaggskeppen inom svensk black metal sett till såväl rutin som förmåga att snickra finfin black metal. På senare tid har de dessutom synts på debattsidorna i så vitt skilda utgåvor som Journalisten, Dagen och Vetlanda-Posten, där deras medverkan i programmet ”Rundgång” har nagelfarits av mer eller mindre förfärade personer. Är bandet nazister? Satanister? Offrar de barn? Och ska verkligen svenska skattemedel stödja sådant? Lyckligtvis bemöts dylika villfarelser med en saklig debatt som reder ut de förvirrade begreppen på ett tydligt sätt.

Men vad har då Marduk att göra med Jönköpings The Legion och deras andra fullängdare ”Revocation”? Mer än man kan ana, faktiskt.

På trumpallen sitter nämligen Emil Dragutinovic, som sköter denna syssla i båda banden. Kanske beror det på hans medverkan, kanske är det så att Marduk är en stor inspirationskälla, jag hör hur som helst en hel del Marduk i såväl produktion som framförande på ”Revocation”. Det är brutalt, kargt och går ofta i riktigt höga hastigheter, tre egenskaper som östgötarna i allra högsta grad besitter.

The Legion lyckas sätta fingret på vad det är som är så tilltalande med black metal som genre. Nämligen att kombinera mörka stämningar med ett brutalt framförande. Här finns en aggression som grundar sig i de melankoliska och frustrerade stämningar som manifesteras med gitarrslingor som får extra effekt med sparsmakade keyboards på sina håll.

Men därtill har The Legion även en fallenhet för att snegla åt death metal-hållet, och då den mer tekniska sidan av genren. Ett band som Decapitated dyker upp i huvudet redan i det inledande partiet på första låten.

Att tillgodogöra sig ”Revocation” utan att ge den sin fulla uppmärksamhet är omöjligt. Att ha skivan på i bakgrunden kommer bara att bli frustrerande. Tro mig, jag försökte mig på det ett bra tag innan den fick den volym den förtjänar, ja nästan kräver, för att beröra på det sätt den är ämnad att göra. När volymen gör att skivan omsluter dig fullt ut och känns ända ner i resåren på sängen du ligger på, när pulsen ökar och bitarna faller på plats.

Ändå finns här några saker som talar emot skivan. En är just dess komplexitet, som gör den så svårtillgänglig. Jag har knappast utforskat alla bottnar ännu och fortfarande blir jag överrumplad av vissa vändningar, snortajta break eller plötsliga slut. Dessutom har trummorna fått en väl framskjuten plats i mixen. Förståeligt då det framhäver brutaliteten ytterligare, men i dessa tider när snön fortfarande ligger djup och graderna når en bra bit under minus tio grader är det stämningarna som tilltalar mest.