Det tar dryga sex minuter in i skivan, halvvägs in i andra spåret ”Nathicana”. Då fångas mitt intresse fullständigt.

Efter att ha hamrat stelbent fram till dess, trappar norrmännen ner på takten ner och gitarrerna harmoniserar. I avbrottet där de släpper taget en aning och man får tillfälle att reflektera över vad som försigår. Där fångar de mig. Som för att visa att det är de som har kontrollen, att det inte är på väg ut över kanten utan befinner sig fullständigt mitt på banan.

1349 harvar traditionell black metal på ett förnämligt vis. Kargt, klaustrofobiskt och brutalt. Glöm allt vad keyboards och svulstig produktion heter.

”Hellfire” är en jävligt bångstyrig skiva. Skeva riff, stammande trummor, dissonanta stämmor, tvära kast. Stenhårt. Skivan når i sina stunder rent ut sagt fantastiska höjder, men faller lik förbannat platt i andra. Ändå är detta en riktigt bra black metal-platta.

Den nördigt coola avslutningen i det 13:49 långa titelspåret är en majestätisk skapelse, men en låt som ”Sculptor of Flesh”, och kanske någon till, hade gärna fått stå tillbaka till förmån för en mer kärnfull skiva.

Och ja, Frost framstår som smått omänsklig på trumpallen. Fy fan, vad fint.