Pen Expers är ett unikt band. Här, på tredje skivan, fortsätter de att låta som inget annat band i Sverige idag. Influenserna och referenserna står mer eller mindre fast sedan Baby’s Gone Straight, även om Dirty Tender Love är stökigare och mer brutal. Mer gnisslande, svartsynt punk, och inte alls speciellt ”tender”. Bandets mer bluesiga […][...]

Häromdagen, i relation till Sleigh Bells, började jag rätt oprovocerat fundera över begreppet/genren ”indie” och dess vara eller icke vara. Huruvida indien fortfarande existerar i nutid förblir osagt. The Drums gör dock sitt allra bästa för att spola tillbaka tiden. Visserligen hörs här en hel del av postpunkens England, men riktigt fullt så grådaskigt blir […][...]

Derek Miller måste ha fått en riktig uppenbarelse när han insåg att hiphopbeats kunde vara minst lika hårda som de riff han spottat ur sig i sin tidigare roll som gitarrist i ett hardcoreband. Uppenbarelse, chock, kalla det vad du vill, men han kom också till den banbrytande insikten att dessa två borde fusioneras. Så […][...]

På papperet tycktes onekligen kombinationen Brian Burton (Danger Mouse) och James Mercer rätt spännande. Vad skulle komma ur en sådan union? När jag ställde mig frågan underskattade jag tydligt Danger Mouse och hans kapacitet att anpassa sig till ungefär vilket samarbete som helst. Mercer gör ungefär det han gör i The Shins; frammanar bräckliga, mjuka […][...]

Sent ska syndaren som bekant vakna. Visst var Spanish Sahara både överraskande och imponerande, men någonstans långt bak i minnet låg det där lite väl nervöst punkfunkiga första albumet Antidotes och skvalpade. Total Life Forever fick helt enkelt stå över ett kast. Mogna lite. Ungefär så fungerar också Foals andra album i förhållande till det […][...]

Ungefär som de tidigare spekulationerna runt Monarchy och deras identiteter fanns det en hel mängd teorier om Silver Columns. En smygcomeback av Erasure alternativt en Bronski Beat-återförening (på Yes and Dance finns ju trots allt en låt med titeln Brow Beaten, vilket på vissa håll tolkades som en ledtråd) var förmodligen de mest populära teorierna. […][...]

Klubbprogrammet för årets Way Out West börjar ta form. Med Los Angeles-baserade, månghövdade Fool’s Gold (ett band som slår alla indieglasögons försök till afropop på fingrarna tio gångar om, och som stod som avsändare till Surprise Hotel, en av förra årets allra bästa låtar) som spjutspets, utökar man nu dessutom programmet med Coachella-succéen Die Antwoord, […][...]

Ett band som inledningsvis konstaterar Howlin’ Wolf och Dead Kennedys som några av sina influenser har ett ganska lyckat utgångsläge hos undertecknad. Nu delar visserligen inte Before You Die… varken Chester Burnetts kusliga pondus eller Jello Biafras giftiga tunga, utan slår in på ett mer country- och bluegrassbetonat spår, men det är ändå ett gott […][...]

Midnight Juggernauts’ andra album är ett större steg mot att vara ett riktigt rockband, med allt inspelat live, mer ”autentiskt”, inte lika formulaiskt som föregångaren Dystopia. Det ska helt enkelt vara bättre. Om det nu bara varit sant. The Crystal Axis är Dystopia utan Daft Punk. Det bör påpekas att den franska duon inte varit […][...]

Crystal Castles är ungefär allt som är dåligt med nutida pop. Det är vad jag slutligen kom fram till. Deras debut var en påfrestande störig historia som korsade Gameboy med rundgång. De betedde sig som bortskämda skitungar i mer eller mindre alla mediaoutlets som existerar under solen. Enligt egen utsaga är några av deras influenser […][...]