Saker och ting är sällan vad man kan tro (hågade kan här dra paralleller till ugglor, som inte heller är det). Utifrån det mottot fungerar det månghövdade schweiziska kollektivet av diverse döda bröder. Det är ungefär samma sensmoral som man som lyssnare har efter denna deras femte skiva. Dead Brothers har vid det här laget […][...]

The Golden Filter är Stephen Hindman och Penelope Trappes, elektroniknörd respektive före detta flygvärdinna. Baserade i New York gör de lätt, fluffig discopop. Singeln Solid Gold har figurerat på musikbloggar under en längre tid, men i övrigt har man i huvudsak kunnat höra duon som remixare, bland annat av Peter, Bjorn & John, Little Boots […][...]

Southamptons Band of Skulls har skapat sig en stadigt växande hype med avstamp i två (om än diametralt olika) vampyrhistorier; en låt på New Moon-soundtrack, och en annan (givetvis titulerad Blood ackompanjerade en sexscen i True Blood. De har jämförts med The Kills och White Stripes till döddagar. Och det är inte svårt att se […][...]

Vid det här laget är det nog bra många gånger man läst lätt självgoda, barnsligt överförtjusta kommentarer om ”men vad ÄR det i vattnet där längs kusten egentligen?!” med anledning av pop-Göteborg. Just detta skikt av västkusten är jag måttligt intresserad av, däremot börjar det nu kännas befogat att utropa detsamma vad gäller ett av […][...]

Av en skiva inspelad i en övergiven kvarn i utkanterna av Manchester är det ganska enkelt att ha förutfattade meningar. Den bör rimligtvis vara dyster, grådaskig och avskalad. LoneLadys debut andas också, fullt riktigt, ekon av idustristadens stora; The Fall, A Certain Ratio och, givetvis, Joy Division. Stundvis, i ett trumkomp här och ett gitarriff […][...]

Pintandwefall är ett gäng finskor som gör småtramsig poppunk under artistnamnen Crazy Pint, Cute Pint, Dumb Pint och Tough Pint samtidigt som de mycket logiskt citerar Spice Girls som influens. Kanske skulle det egentligen räcka så. Men folk brukar ju bli ilskna om man låter bli att klyva atomer, så: Spår som Angus (om en […][...]

När Marina Diamandis är som bäst är hon fyndig och publikfriande på samma gång, som i Girls. När hon är som mest påfrestande är hon yvig och teatral som i Numb. Många har jämfört henne med Regina Spektor och Kate Bush, och kanske är det också en av anledningarna till att Marina upprepar sitt namn […][...]

Vilken hemskt ledsam överraskning. Efter att ha bubblat omkring med ett par singlar i bagaget under 2009, släpper Ellie Goulding slutligen sin debutskiva. Som är tråkigare än Eskilstuna centrum en måndagskväll i februari. Goulding har fokuserat på det folk-akustiska draget, som på tidigare singlar och de låtar som flutit omkring i bloggvärlden varit lyckligt undertryckt […][...]

En meditation. Det är vad Sisterworld tydligen ska vara. Må så vara att det inte är riktigt hela sanningen (hela frasen i pressreleasen lyder ”A meditation on alternate spaces”), men jag har hakat upp mig lite på det här med meditation. Det är klart att Liars inte menar hummande i lotusställning, men fortfarande. Deras musik […][...]

Skivetiketten Neon Gold sitter som avsändare för några av de avgjort roligaste singelsläppen vad gäller elektronisk pop just nu. Nu senast via Monarchy, men i rockärmen har man också släpp från Yes Giantess, Mille och Ellie Goulding (som släpper sin debut på storbolag i dagarna). När Penguin Prison började dyka upp på musikbloggarna var det […][...]