Dystopia och Aurora: Air Tombstone: The Presets Road to Recovery: Daft Punk Ending of an Era: Fujiya & Miyagi Så går det att fortsätta genom hela Dystopia. Midnight Juggernauts låter väldigt ofta lite som väldigt många andra band, även om det inte alltid är ett och samma. Inte för att deras influenser är fy skam, […][...]

Bruksmusik. Föga intressant. Eller hur? Musik som inte suggererar så mycket intellektuellt, utan som fokuserar på det fysiska. Istället för att fungera som ett incitament för sinnet går den direkt på kroppen (här skulle de flesta rockskribenter förmodligen välja att snacka om skrevet), utan att nödvändigtvis ge upphov till några himlastormande extaser. Kunde det låta […][...]

Tio år in i karriären börjar The Faint att gå på tomgång. Som ett de första banden att fusionera rock och synth på ett sätt som sedan upprepats till förbannelse har de nu till slut börjat kopiera sig själva. För vad är egentligen inte Fish in a Womb om inte ännu en Birth från Wet […][...]

Lori Meyers har växt. Det var tydligt redan på Hostal Pimodán, som skiljde sig väsentligt från debuten Viaje de Estudios, men det blir än mer uppenbart redan tidigt på Cronolánea. Där den spanska indiepubliken klagat sig blå på finslipad ljudbild, västkustrocksinfluenser och alldeles för höga försäljningssiffror ser jag, nåväl, finslipad ljudbild, en nypa psykedelia,större arrangemang […][...]

Tillhör du dem som ser glaset som halvfullt? Då kan du sluta läsa nu. Allt som innebär mindre än överfullt är nämligen för lite för The Presets. I dissekerad version är det en hanterbar skiva, med This Boy’s in Love som klarast lysande stjärna. Jag kan tänka mig att flera av låtarna, som Talk Like […][...]

Jag fick till att börja med inte riktigt pli på Talita Koum. Ständigt slank den en ur händerna. Uppfriskande, men samtidigt en aning irriterande. Att hitta någon genomgående röd tråd är komplicerat. Där ett tivolipiano, här den där evinnerliga postpunksdiscohihaten, och i hörnet en cello. Det skulle vara så enkelt att bara avsky Flying Isle. […][...]

All aboard the adventure All aboard our adventure. Den sista meningen är något mer relevant än den första. Med Rascalize har The Rascals efter en tids skuggtillvaro åtminstone börjat maka sig framåt i rampljuset. Det är inte svårt att sätta fingret på varför det händer just nu, eller över huvud taget varför. The Last Shadow […][...]

Det generella intrycket av D.I.Y.-begreppet var under ganska lång tid (ja, det var nog ganska länge sedan vid det här laget) skakiga, burkiga hemproduktioner. Numera skulle jag nästan bli förvånad om jag skulle lyckas skilja ut en sovrumsproduktion med enbart ljudkvalitén som basis. Om man inte, som i Lissi Dancefloor Disasters fall, faktiskt väljer det, […][...]

Din gode vän ringer då och då. Ni har alltid trevligt. Gillar varandras sällskap. Alltid behagligt, lite puttrigt. Ni har långa samtal, där ödet och livets irrvägar är återkommande ämnen. Det är inte helt omöjligt att ni dricker rödvin. Det är vackert, men samtidigt hemtrevligt. Er relation har vid det här laget ett par år […][...]

Det finns lovande band och lovande band. De, som exploderar likt supernovor redan i första andningen, och sedan finner att de inte har något kvar. De som börjar lite vingligt och sedan blommar ut. Och sedan har vi den tredje sorten. De som aldrig blir något annat än lovande. De som ständigt balanserar på slak […][...]