Spanien mest internationella festival (de utländska besökarna står för över 50%), Benicàssim, spikar årets upplaga som ett tillfälle att titta bakåt i tiden. Till tidigare offentliggjorda headliners som Oasis och Paul Weller ansluter sig nu också The Psychedelic Furs. Övriga akter i det nya släppet är White Lies, The Bishops, Friendly Fires samt Boys Noize. […][...]

Katalanska festivalen Primavera Sound, som i år äger rum från den 28:e till den 30:e maj på Parc del Forum, Barcelona, har i dagarna gått ut med prishöjningen av årets tredagarsbiljett. För närvarande går denna loss på 130 euro, ett pris som kan komma att höjas ytterligare närmare festivaldatum. För någon vecka sedan gick man […][...]

När Jonas för ett par dagar sedan talade om ett kraftigt tidsförankrat uttryck i sin recension av Sky Larkin, då som något negativt (eller ja, det handlade väl mer om att förneka det som alla redan sett och hört), kom jag genast att tänka på Guadalupe Plata. Frågan om influenser kan stötas och blötas i […][...]

Jag såg aldrig The Cramps live. Det känns som att det lämpligaste sättet att börja den här dödsrunan skulle vara en konsertanekdot, en illustration av kraft, vansinne och passion. Många sådana finns det följaktligen också, men ingen av dem är min. Den relation jag skapat till The Cramps kommer för alltid att förbli platonisk. Någon […][...]

Singeln Lies landade hos mig någon gång under förra året, men gick då ganska obemärkt förbi. Nästan så att jag hann glömma att jag ens hade den i min ägo. En liten falsettig, kurvig pophistoria, trevligt, men knappast något som får en att konvertera. När sedan albumdebuten trillade ner var det i all ärlighet inte […][...]

”Det här skulle aldrig hända i ett annat land”, säger den vid det här laget ganska trötte radioreportern. Han har väntat länge, konserten har senarelagts på grund av fotbollsderby. Det är helt enkelt inte möjligt att få någon publik före matchens slut, och denna kväll än mindre än vanligt. ”Folk är fan dumma i huvudet”, […][...]

Med influenser från mer eller mindre varenda känt pop/rock/indieband sedan början av nittiotalet är det väl svårt att göra fel. Men kanske än hellre, jävligt svårt att göra rätt. Lika svårt, för att inte säga omöjligt, är det att lyssna på Nite O’s och verkligen känna att man upptäckt något nytt. Skramlig, halvyr och ryckig […][...]

Med undantag för just dessa rader tänker jag fortsätta låtsas som att Armed Love inte finns. Eller nåja, så illa är det väl inte. Men efter den stimulansbomb som var och är A New Morning, Changing Weather, var det frustrerande och ibland till och med skamset att handskas med Armed Love. Den kändes banal, klen […][...]

Det är så jovialiskt skramligt och vingligt att det hade kunnat vara inledningssoundtracket till en skakig, blurrig och lite smådammig indie-roadmovie. Den lilla skraltiga bilen med vilken våra hjältar och hjältinnor förflytttar sig, en kaktusbeströdd landsväg, en hund som tuggar på en gammal stövel. Och Headin’ Off. Någonstans där börjar alltså Surf City EP (det […][...]

Jag har aldrig suttit uppe en klar vinternatt med Robert Smiths röst som enda sällskap. Aldrig känt att han och hans band varit de allra viktigaste. De riktigt djupa dalarna har andra band tagit hand om. Tungsinnes-Cure kändes alltid lite för självömkande, lite för teoretiserade. Jag föredrog alltid att tala om Smith som Fat Bob. […][...]