Jag är en aning obeslutsam i min relation till Interpol. På papperet är det ett bra band. I verkligheten är de ganska ofta en rätt blek kopia av ett redan torrt sound. Träiga. Snygga, välklädda, men träiga. Paul Banks brukar inte heller alltid ha helt lätt att hålla rösten uppe, och mycket riktigt, redan i […][...]

Det blev inte riktigt den elektroniska fredag jag hade planerat. Förstås. Lite missar man alltid. I det här fallet blev det Rex the Dog som fick stryka på foten på grund av fysisk utmattning, men det känns inte som hela världen. Aril Brikha hade fått den otacksamma uppgiften att inleda fredagen på Orion. Eller, om […][...]

Det är lika bra att säga det på en gång. Cut Copys spelning på Andromeda kan inte sägas vara annat än strålande. När jag gick förbi scenen strax före utsatt tid såg det ut som att australiensarna skulle drabbas av akut publikbrist, men bara en liten stund senare var hela backen, nu tack och lov […][...]

Så då var vi här igen. I skogen. Den annars så regndrabbade Arvikafestivalen har i år haft en, bokstavligen, strålande tur med vädret. Torsdagen inleder med en hel del svensk indie som jag dock inte anländer i tid för att se. Rent generellt är det inte heller min starkaste dag. Hårddraget, mycket som man både […][...]

Mycket data är det. Tjugoåtta ljudkällor, spännande över hela spektrat mellan Telecaster och Space Echo, med en Hammond B3 någonstans i mitten. Officiellt sex bandmedlemmar, men med hjälp av sammanlagt ytterligare nio, samt en hund, på skiva. Två hårstylister, tre bartenders, två ansvariga för fordon… Listan kan göras mycket lång. Och mycket oviktig. Det viktiga […][...]

Bland all hype och informations-Niagara är det lätt att glömma bort världen utanför bloggar, Nöjesguiden, indieglasögon och rockmustascher. Carpe diem i all ära, men ibland kan en andningspaus vara mer än välkommen. Vid sådana tillfällen är det Voodoo Rhythms universum jag tar min tillflykt till. Sisådär femtio år bakåt i tiden. Med Hipbone Slim och […][...]

Jag måste erkänna att jag, baserat på ytliga intryck, väntat mig något helt annat av Isabel Guzmans ep. Det Sin City-inspirerade konvolutet förmedlar också mer tyngd, större pondus, något snärtigare. Rent estetiskt för Isabel tankarna till Goldfrapp anno Strict Machine. Men det är väl bara att lära sig att allt inte är electro som blänker. […][...]

De bästa skivorna är de svåraste att skriva om utan att ta till plattityder. De har kommit för nära för att det ska vara enkelt och/eller försvarbart att rada upp intryck. Ville jag skriva dagbok skulle jag börja blogga igen. Men samtidigt är det omöjligt att inte ta vatten ur egen brunn. Rent statiskt; de […][...]

När jag för någon månad sedan raljerade över åttiotalspomp i samband med Gentle Touchs debutskiva var det, tillsammans med In Memory of Savannah givetvis, den här skivan som var källan till det onda. Ska man, något cyniskt, beskriva Where the stars scream out your name med ett ord skulle det förmodligen bli något väldigt nära […][...]

Om vi räknar från året då Japan släppte Adolescent Sex, 1977, kan den hågade lätt komma fram till att det tog Steve Jansen exakt trettio år att ta sig den punkt där han faktiskt till slut släppte ut ett eget album i ljuset. Eller eget och eget, men i hans eget namn. Steves karriär är […][...]